Vänder det nu?

Jag måste erkänna att jag blir mer och mer skrämd av utvecklingen i Japan. I dagar har energiexperter fyllt våra tv-rutor med försäkringar om att allt är under kontroll. De japanska kärnkraftverken har hög säkerhet och är förberedda på katastrofer av det här slaget. Och så tar det bara några minuter så förvärras läget. Timma för timma. Dag för dag.

Vågar man lita på experterna när det så uppenbart inte har en aning om vart detta är på väg?

Det är också omöjigt att inte fundera på om detta komma ändra förutsättningarna för den globala energiförsörjningen. Merkel i Tyskland slog ju fast att de bromsar sitt utbyggnadsprogram, samtidigt som Maud Olofsson på sitt vanliga lite klämkäcka sätt förklarade att allt är under kontroll. De svenska planerna kommer inte att ändras. Vi har hög säkerhet! Vi har den bästa tekniken i världen.

Var det inte exakt så experterna sade om Japan för bara några timmar sedan?

För en kort sammanfattning av världens kärnkraftsplaner rekomenderas den här sidan.

Ett land med mer värdighet

Äntligen! Hundratusentals kvinnor (& män) på Italiens gator som säger basta! Italiensk politik är ett mysterium för mig, liksom för många. För Berlusconi är det svårt att känna annat än avsmak, ändå har han gång på gång röstats fram till premiärministerposten av medborgarna i detta land. Alla som har sett Videocracy vet att det inte är en slump, men ändå.

Det känns otroligt inspirerande att Italiens kvinnor säger i från. ”We want a country with more dignity” säger en kvinna till Reuters. ”Italy doesn’t have a future if these are the values that sustain us”, säger en man. Hoppas att även denna revolution kan sprida sig från land till land.

 

Bastubad vid murens fall

Säga vad  man vill om Tysklands förbundskansler Angela Merkel, men någon väldigt flexibel person verkar hon inte vara.

På dagen för 20 år sedan, när muren öppnades i Berlin, valde hon att besöka en bastu istället för att vara med och fira den nya friheten.

”Det var en torsdag och vi gick alltid till den där bastun på torsdagar”, sade hon i en intervju i nyligen. ”Jag antog att om muren hade öppnats nu skulle de inte kunna stänga den igen, så jag hade gott om tid på mig att besöka Västberlin.” Citatet finns i en artikel i The Guardian.

Hennes uttalande ger den där dagen för exakt 20 år sedan en lite märklig men ändå mänsklig klangbotten. Ingen kunde förstås undgå det historiska i ögonblicket när tusentals människor plötsligt bestämde sig för att det fick vara nog. När de vällde över muren, och soldaterna som valde att inte skjuta skarpt. Men för den enskilda människan, för en Merkel eller vem som helst av Berlinarna, var revolutionen kanske trots allt inte ögonblicklig.

Det fanns både ett före och ett efter.

Jag minns själv att jag som 21-åring uppfattade murens fall som något stort och väldigt, men ändå ganska självklart. Det var säkert både naivt och dumt, men min politiska världsbild hade formats samtidigt som Gorbatjov drev fram perestrojkan och glasnost. Det rörde på sig. USA och Sovjetunionen hade tecknat avtal om nedrustning. Den eviga vintern, tiden efter det kärnvapenkrig som vi alla fruktade på 1970-talet, hade blivit något mindre sannolik.

När jag som SSU:are höll möten på gymnasieskolorna möttes man ofta av ungmoderater som försökte provocera med frågan om vi ville ha de som i Sovjetunionen. Puckofrågor! Det ville väl ingen? Inte någon jag skulle kunna se i min generation i alla fall. Statssocialismen hade för länge sedan upphört att vara ett alternativ, och vi antog nog att det gällde även för människorna på andra sidan muren.

Däremot insåg förstås ingen vilka enorma konsekvenser murens fall skulle få. Hur snabbt Sovjetunionen skulle kollapsa. Hur Öst skulle närma sig Väst, och EU expandera österut.

Jag tror inte heller att någon insåg vilka svårigheter vänstern skulle ställas inför. Även om statssocialismen hade skrivits ut, eller snart skulle skrivas ut ur programmen, är vänstern fortfarande inne i en sökande period. Och det enda man med säkerhet kan säga är att varken stillsamma bastubad eller lite mer av marknad kan vara svaret på dagens ekonomiska och sociala problem.

Gasmoras

Idag har regeringen gett tillstånd för Nord Stream AG att lägga ut två gasledningar på internationellt vatten inom svensk ekonomisk zon i Östersjön.

Tillstånden som utfärdats av de svenska och finska regeringarna är två av fem nationella tillstånd som behövs för projektet. Danmark var det första landet att bevilja bygglov den 20 oktober 2009. Med tre tillstånd nu givna, är Nord Stream ett steg närmare sin planerade byggstart under våren 2010.

Jag vill kort kommentera tre saker som miljöminister Andreas Carlgren (C ) sade vid dagens presskonferens:

1. Carlgren trycker på att ingen myndighet avstyrker hela projektet. Såklart inte! De berörda aktörernas remissvar handlar naturligtvis främst om de delar av projektet som rör just den specifika myndighetens ansvarsområde och kompetens. Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för samråd om gränsöverskridande miljökonsekvenser och har därför sänt underlaget på remiss till ett antal myndigheter, länsstyrelser och kommuner (även allmänheten är välkommen att lämna synpunkter). Naturvårdsverket anger tydligt att:

”Synpunkterna bör gälla vad som bör beskrivas i miljökonsekvensbeskrivningen gällande påverkan på miljön inom svenskt område från dragning av ledningen i dansk och/eller tysk ekonomisk zon eller territorialvatten.”

Det handlar alltså inte om att säga ja eller nej till projektet som sådant.

Och inom ramen för den internationella samordningen av tillståndsprocessen skriver Naturvårdsverket:

”Synpunkterna inriktas lämpligen på det föreslagna projektets eventuella gränsöverskridande påverkan och åtgärder för att reducera eller eliminera denna påverkan”.

Men Carlgren hoppas väl på att ingen går till källorna och försöker få det att framstå som ett godkännande när ingen myndighet har sagt nej.

2. Det enda Carlgren lyfte som något som liknar invändningar från remissinstanserna var det faktum att fyra myndigheter har förespråkat undersökningar av en mer östlig dragning av ledningarna, något som regeringen avvisar med argumentet att det vore sämre med en sådan dragning ur miljö- och naturvårdssynpunkt. Var och en kan bilda sig en egen bedömning av hur positiva remissinstanserna har varit till gasledningen genom att läsa remisserna (som man hittar här).

3. På presskonferensen idag sade miljöminister Carlgren ( C) att regeringen har ”uppfyllt alla de krav som försvarsberedningen ställde”. Hahahaha. Det kan helt enkelt inte få stå oemotsagt.

Jag citerar direkt från Försvarsberedningens rapport från 2007, Säkerhet i samverkan (min kursiv.):

”De rysk-tyska planerna för gasledningsprojektet Nord Stream i Östersjön har genererat starka reaktioner i flera Östersjöstater. Enligt folkrätten har stater en långtgående rätt att lägga ut ledningar i hav. Frågan har emellertid flera dimensioner som noga behöver övervägas.

Å ena sidan innebär ledningen, om den blir verklighet, en möjlighet att begränsa ytterligare ökningar av den omfattande fartygstrafiken i Östersjön, vilken utgör ett potentiellt miljöhot. Nord Stream kan också bli ett ytterligare led i den ekonomiska integrationen mellan Ryssland och andra europeiska länder. Vidare är ledningen ett steg i att trygga tillförseln av energi i Europa.

Å andra sidan bekräftar ett byggande av Nord Stream ett fortsatt beroende av fossila energikällor.

Östersjön är redan i dag mycket känslig för störningar och miljökonsekvenserna av att dra en ledning på Östersjöns botten kan bli allvarliga. Östersjön är dessutom ett av världens mest min- och ammunitionstäta hav, vilket förstärker dess utsatthet. Den information som hittills redovisats visar att den valda huvudsträckningen i den svenska ekonomiska zonen i Östersjön och nära Gotland går genom ett antal miljömässigt mycket riskfyllda områden.

Vidare kommer den ryska staten genom sitt majoritetsägande i Gazprom att ha ett betydande inflytande över ledningen, som därmed blir delvis statskontrollerad och politiskt styrd. En gasledning är ett exempel på ett flöde av vitalt intresse. Ett sådant är det alltid legitimt att skydda. Det ligger i svenskt intresse att övervakning och skydd av sjötransporter och eventuella gasledningar kan ske i samarbete mellan Östersjöstaterna.

I den fortsatta processen för gasledningsprojektet bör Sverige verka för några viktiga principer. Med hänsyn till Östersjöns utsatta läge ska strikta miljökrav vara utgångspunkten för analysen av gasledningen. Försvarsberedningen utgår från att den miljökonsekvensbeskrivning som bolaget är ålagd att lämna redovisar jämförelser av den föreslagna sträckningen med alternativa huvudsträckningar som är fördelaktiga ur miljösynpunkt. För att undvika tvister och konflikter och främja leveranssäkerhet måste ledningen vara underkastad den europeiska energistadgan (European Energy Charter) i dess relevanta delar. Transparens i fråga om ägande och drift av en ledning är också centralt.”

Så långt miljöminister Carlgrens presskonferens, som man förresten kan se i efterhand här.

För övrigt var det ju lägligt att beslutet togs vid dagens regeringssammanträde, med tanke på det stundande EU-Rysslandstoppmötet den 18 november. Ja just det, sedan kom det ju ett telefonsamtal till statsministern från Putin i söndags kväll också. En ren slump, naturligtvis?

Vad har hänt med den underökning om mutbrott som inleddes i februari 2009, angående de fem miljoner kronor som Nord Stream donerade till en tidigare gasledningskritisk professor på Gotland (jag har inte hunnit kolla upp detta, men återkommer i frågan)? Enligt Aftonbladet lades förundersökningen ner i slutet av juni, det blev inget åtal. I artikeln kan man också läsa följande:

”För att alla ska vara glada gäller det att göra rätt. Runt 70 miljoner för utbyggnad av hamnen i Slite. 3,2 miljoner till Länsmuseet för marinarkeologiska undersökningar, och så mellan fem och nio miljoner till högskolan. Även Verkö hamn utanför Karlskrona ska bli lagerplats för gasrören. Tidigare i år tecknade kommunen ett avtal med Nord Streams franska underleverantör EUPEC, värt 30 miljoner kronor.”

Jag vet i alla fall två personer som firar idag, nämligen Ulrica Schenström och Dan Svanell som båda efter sin tid i regeringskansliet har jobbat för Nord Streams räkning. Bolaget har agerat även på andra, mer synliga, sätt än genom personkontakter: Slite på Gotland får en ny hamn. Fiskare kompenseras med pengar för uteblivna inkomster, rör och byggmaterial lagras sedan länge, färdiga att placeras ut.

Och i ett Europeiskt perspektiv kan man fråga sig vad som händer i Tyskland i och med den nya regeringen. Minskar behovet av den ryska gasen om kärnkraftsavvecklingen bromsas? Och vad får det i så fall för konsekvenser för projektet? Möjligen blir man (än mer) aggressiv i sin jakt på nya kunder, i andra länder – länder som ligger nära och bekvämt till hands för att jacka i de där rören på Östersjöns botten…

DN, SvD, Svd II, Ekot, Aftonbladet. Och på Newsmill skriver Carl B. Hamilton (FP). De Rödgröna uttalar sig gemensamt här.

Vem ska arrangera möblerna?

Efter Vaclav Klaus besked att EU-fördraget ska godkännas har spekulationerna tilltagit om vem som ska bli EU:s förste president. Jean Claude Juncker, Luxemburg, är ett av namnen. Han har varit aktuellt för samtliga jobb inom EU under de senaste fyrtio åren, känns det som. Och han har inte fått något av dem.

Tony Blair då? Han vill säkert, men bara om posten ges något formellt inflytande. Problemet med EU:s högsta ämbete är att idén uppkom för väldigt länge sedan. Det var mest EU och Frankrike som ville, de tänkte sig att EU skulle bli effektivare och mer synligt. Dagens system med ett rullande ordförandeskap mellan medlemsländerna skapar en suddig bild av unionen. 

Men i Lissabonfördraget är det fortfarande oklart vad presidenten ska göra. De små länderna i EU ogillar tanken på en mäktig president. De räknar – antagligen korrekt – med att de stora länderna skulle öka sin makt med en sådan lösning. 

Men Blair kommer knappast vara intresserad av ett jobb vars största makt är rätten att möblera mötesrummen när regeringscheferna möts. 

Bör han få jobbet? Ja, det bör han. Han gjorde ett historiskt misstag när han stödde Bush i kriget mot terrorismen och i Irak. Men han är en mittenpolitiker i ett högerstyrt Europa. Han kan balansera en i övrigt tungt konservativ kommission. Dessutom behöver EU enas i en rad frågor, och unionens roll i världen kunde definitivt vara större. Som det är nu håller världspolitiken, för att tala med David Milliband, på att förvandlas till ett G2 – USA och Kina.

Indiens regering gjorde personfråga tydlig när de nyligen sade att de kanske inte skulle träffa EU:s nye president om det blev Juncker.

En sak är i alla fall helt klar. EU måste vara den enda politiska organisation i världen som bara några veckor innan presidentvalet saknar officiella kandidater. Ingen säger sig vara redo för att ingen vill stå där som förlorare. Skulle aldrig hända ”over there”.

Paradisisk diktatur?

I går träffade jag en delegation från Vitryssland/Belarus. Mikhail Rusy, som är motsvarande ordförande i det vitryska parlamentets miljöutskott och deras Sverige-ambassadör Andrei Grinkevich. Det var intressant, måste jag säga.

Tro det eller ej, men i Vitryssland går klimatarbetet till skillnad från i Sverige på räls. Förra året kapades utsläppen av växthusgaser med 18 procent, samtidigt som BNP växte med ungefär lika mycket. Och på min försynta fråga om det var en livlig debatt om detta blev svaret att alla var rörande eniga. Eniga inte bara om målet utan också om hur utsläppen skulle minskas. Fantastiskt, inte sant?

Den politiska situationen i landet är mycket lugn och stabil, svarade Rusy när vi frågade. Det har egentligen varit problemfritt sedan Vitryssland skiljdes från Sovjetunionen. Det finns inga politiska frågor som orsakar kontroverser i Vitryssland, utan alla håller med varandra. Grinkevich ler stolt.

När Chernobyl kom på tal frågade vi om det var möjligt att prata öppet om Chernobyl olyckans konsekvenser i Vitryssland. Detta mot bakgrund av vad vi läst om forskaren Yury Bandazhevsky, som blev fängslad efter att ha publicerat forskningsresultat kring sjukdomar som orsakats av katastrofen och kritiserat regeringens agerande. Svaret från Rusy blev att det går att diskutera öppet och att herr Bandazhevsky i själva verket hade stulit statlig egendom och var korrumperad. Han blev dessutom väldigt bra behandlad under sin fängelsetid, fick till och med en egen cell där han kunde fortsätta sin forskning. – Vi bjöd in representanter från EU och människorättsorganisationer och alla var rörande ense om att han allt hade gått rätt till och så, sa Rusy eller kanske Grinkevich som tolkade.

I Vitryssland finns egentligen inga miljöproblem, utöver de 35 000 hektar som drabbades av det radioaktiva avfallet från ukrainska Chernobyl som ligger väldigt nära den vitryska gränsen. Tio procent av landets mark är naturreservat.

Lukasjenka är en fantastisk ledare som älskar miljön och som tar hand om den. Så det är inga problem.

Nähä, minnsann.

Civil Rights Defenders nyutkommna rapport om debattklimatet i Vitryssland.

Så här skrev Amnesty USA om fallet Bandazhevsky och här finns information från Amnesty om Vitryssland. 

New York Times sida om Vitryssland innehåller mycket information, liksom Östgruppens blogg om Vitryssland.