Vänder det nu?

Jag måste erkänna att jag blir mer och mer skrämd av utvecklingen i Japan. I dagar har energiexperter fyllt våra tv-rutor med försäkringar om att allt är under kontroll. De japanska kärnkraftverken har hög säkerhet och är förberedda på katastrofer av det här slaget. Och så tar det bara några minuter så förvärras läget. Timma för timma. Dag för dag.

Vågar man lita på experterna när det så uppenbart inte har en aning om vart detta är på väg?

Det är också omöjigt att inte fundera på om detta komma ändra förutsättningarna för den globala energiförsörjningen. Merkel i Tyskland slog ju fast att de bromsar sitt utbyggnadsprogram, samtidigt som Maud Olofsson på sitt vanliga lite klämkäcka sätt förklarade att allt är under kontroll. De svenska planerna kommer inte att ändras. Vi har hög säkerhet! Vi har den bästa tekniken i världen.

Var det inte exakt så experterna sade om Japan för bara några timmar sedan?

För en kort sammanfattning av världens kärnkraftsplaner rekomenderas den här sidan.

Klimatet och förtroendet för politiken x 2

Förtroendefråga I: Säg en sak, gör en annan

I december förra året frågade biståndsorganisationen Diakonia samtliga riksdagspartier  om de höll med om följande påstående:

Det stöd som Sverige ger till klimatanpassning i fattiga länder ska ges utöver det utvecklingsbistånd som Sverige ger idag dvs 1 procent av BNI.

Alla partier utom Moderaterna svarade att de höll med. Medel ska inte tas från fattigdomsbekämpning för att kompensera utvecklingsländer för den rika världens utsläpp.

Men varken Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Folkpartiet var ärliga i sina svar. Inget av dessa fyra partier har i sina budgetar avsatt några additionella medel. Det är bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som gjort det. De två partierna har dessutom kommit upp i ordentliga nivåer, 1,5 miljard årligen.

Enligt klimatkonventionen har den rika världen en skyldighet att bistå fattigare länder ekonomiskt för att anpassa sitt samhälle till den negativa påverkan som klimatförändringarna kommer föra med sig. Våra regeringar slösar gärna med stora vackra ord om rättvisa och ansvar men när det väl kommer till plånboken så är det slut med generositeten och greppet om plånboken blir krampaktigt.

Jag har varit i politiken ett tag, men inte tillräckligt länge för att kunna begripa hur man så uppenbart kan säga en sak och göra en annan. Särskilt inte när det rör stora, livsavgörande frågor. Jag hoppas att jag har lämnat den långt innan jag hamnat där.

Förtroendefråga II: Inte bara vad, också hur

Det är inte bara viktigt att rika länder avsätter extra pengar för internationella klimatåtgärder, det är också viktigt hur man väljer att kanalisera dem. De stora svenska partierna är mycket förtjusta i Världsbanken. Trots demokratiskt underskott och sotig historia. Världsbanken är en legendarisk klimatbov som satsar stort på att höja de globala utsläppen genom ökad användning av fossila bränslen. I Världsbanken är det finansiärerna som styr och de gör det på ett sätt som gjort att utvecklingsländerna tappat allt förtroende för organisationen. När det nu vankas klimatanpassningspengar vill de bli den institution som kanaliserar dem.

Men det finns alternativ, som till exempel FN:s anpassningsfond. Där får inte givarna ställa krav på vad som ska göras och var. Det avgörs av fonden, som styrs demokratiskt med representanter från alla delar av världen, till skillnad från Världsbanken där de som har mest pengar har flest röster.

Spanien gick i veckan före och donerade 45 miljoner euro till Anpassningsfonden. Det Sverige som jag vill se skulle vara det första att följa efter.

För dig som är intresserad av förhandlingarna om ett nytt klimatavtal rekommenderas bloggen COP 16.

Kallt ordförandeskap i het region

Snart är Sveriges ordförandeskap i EU slut för den här gången. Andra ordförandeskap pågår dock för fullt. Den 15 oktober övertog Sverige nämligen ledarhatten för Barents Euro-Arktiska Råd. (Barents Euro-Arctic Council/BEAC) för de närmaste två åren. Ordförandeskapet roterar vart annat år mellan Finland, Norge, Ryssland och Sverige.

Näringsminister Maud Olofsson har presenterat prioriteringarna under den svenska ledningen och den övergripande prioriteringen kommer att vara övergången till en ”eko-effektiv ekonomi”, vilket handlar om att ”skapa ökat välstånd samtidigt som en allt mindre mängd naturresurser förbrukas, vilket i sin tur leder till en minskad miljöpåverkan”. Under nästa år kommer Maud Olofsson att samla Barentsregionens näringsministrar till ett möte i Umeå för att diskutera förnybar energi och energieffektivisering.

Detta är naturligtvis väldigt lovvärt och riktigt, men nog vore det på sin plats att det svenska ordförandeskapet jobbar aktivt med regionens utmaningar kopplade till klimatförändringarnas effekter och de ökande möjligheterna att exploatera olja- och gasfyndigheter? Inte minst för att utmana (eller komplettera om man så vill) speciellt Norge och Rysslands agendor och intressen. Man kan inte avfärda det med att det inte är frågor som Barentsrådet arbetar med. I början av 90-talet när samarbetet inleddes poängterades just att regionen var en arena för militär konfrontation under kalla kriget och att samarbetet skulle medverka till att förebygga och minska eventuella spänningar.

Om tyngdpunkten under ordförandeskapet hade varit dessa frågor hade det varit utrikesminister Carl Bildt som hade axlat lejonparten. Och om så hade varit fallet kan man återigen konstatera hur viktigt det är att han till sist  lämnade sin styrelsepost i det ökända bolaget Lundin Oil, då när det begav sig. För bolaget har intressen även i Barents och ska börja leta olja i regionen under 2010.

Lösningen i Köpenhamn

Det verkar riskabelt att sätta sin tilltro till världens mäktigaste, med tanke på hur det går i Köpenhamn. Det enda raka är kanske att ta saken i egna händer. Enter: The Survivaball

Where am I supposed to go?

“He’s not fleeing warlords, Islamist insurgents or Somalia’s 18-year civil war. He’s fleeing the weather.”

Dessa meningar handlar om Adam Abdi Ibrahim och vi finner dem i en artikel om klimatflyktingar som nyligen publicerades i Los Angeles Times. Artikeln handlar om Ibrahim och de 10 miljoner människor med honom som redan har tvingats lämna sina hem på grund av översvämningar, torka eller andra klimatrelaterade orsaker.

FN bedömer att dess vädjanden om akut humanitärt bistånd under 2007 i samtliga fall utom ett var klimatrelaterade.

Norman Myers, professor vid Oxford har prognostiserat att klimatförändringarna ersätter krig och förföljelse som den främsta flyktorsaken kring år 2050. Och det är inte enbart från norra Afrika och Mellanöstern människor kommer att tvingas fly, det gäller även södra Europa.

Vid sidan av det lidande detta innebär för alla de som tvingas lämna sida hem, kan man addera klimatförändringarnas effekter på redan befintliga konflikter och våra möjligheter att hantera och lösa dem. I FN-systemet diskuteras att decennier av utvecklingsinsatser kan gå helt förlorade de kommande åren, på grund av den globala uppvärmningen. Kommande konflikter över resurser och tillgångar (både krympande och sådana som nu blir möjliga att exploatera) är redan på den internationella agendan.

Sverige kommer senare under sitt EU-ordförandeskap lägga fram en rapport om klimat och säkerhet. Om man vill ha en försmak av vad man kan förvänta sig av detta kan man med fördel läsa det anförande försvarsminister Sten Tolgfors höll vid den svenska ordförandeskapskonferensen nyligen, Environment, Climate Change and Security. I samband med konferensen lämnade försvarsminister Sten Tolgfors ett uppdrag till Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, att undersöka sambandet mellan klimatförändringar och säkerhet och komma med rekommendationer avseende lämpliga sätt att möta situationen. Resultatet ska sammanställas i en rapport som ska presenteras i slutet av 2010, med andra ord kommer inte detta arbete att hinna tas om hand i den svenska ordförandeskapsrapporten, men ändå.

Ny forskning och rapporter i all ära. Till syvende och sist handlar det om solidaritet och vilja att rubba cirklar, det må vara att förändra sin livsstil eller skapa förutsättningar i samhällen att tänka stort, nytt och göra tekniksprång som man sedan också tar tillvara trots att det utmanar befintliga strukturer och ekonomiska giganter.

I närtid handlar det om hur vi, i Europa och Sverige, väljer att bete oss gentemot de människor som tvingas från sina hem på grund av klimatförändringar som vi bär ett stort ansvar för.

Artikeln i Los Angeles Times avslutas med Ijabo Arabs ord, från en hydda utanför Dadaab camp:

”Where am I supposed to go?”