You are currently browsing the monthly archive for mars 2010.
”Försäljningen av Jas till Sydafrika måste stoppas” skriver Desmond Tutu och KG Hammar med flera på DN debatt i dag. Den europeiska vapenlobbyn lyckades, med hjälp av sina regeringar, förmå den Sydafrikanska regeringen att köpa vapen för 42 miljarder kronor. Hälften av summan rörde svensk export av Jas Gripen.
Krigsmateriel för 42 miljarder trots att det inte fanns något särskilt säkerhetspolitiskt hot. Det största hotet var och är snarare fattigdomen och den svaga demokratin och vapenaffärerna påverkade båda dessa negativt – fattigdomen indirekt eftersom pengarna hade kunnat användas för att stävja den, den svaga demokratin direkt eftersom vapenaffärerna utlöste ”en kultur av korruption”, som artikelförfattarna uttrycker det.
Artikeln påminner mig om att jag ska beställa boken After the Party av den f.d. sydafrikanske politikern Andrew Feinsten. Feinsten hade insyn i turerna kring vapenaffären och krävde en ordentlig utredning av vapenaffären, vilket ännu inte skett. Inte heller i Sverige är vi förmögna att ta itu med korruption. Vi lever i en föreställning om att korruption är något som sker någon annanstans, inte i Sverige.
Överåklagare Christer Van der Kwast lade i maj förra år ner förundersökningen om mutor i samband med Jasaffärerna. Han misstänkte att mutor förekommit, men trodde inte att han skulle kunna vinna en rättegång på grund av de hårda beviskraven. Han hade haft en enda polisman, och en ekonom på deltid, till hjälp i en enormt omfattande utredning som sträcker sig över minst åtta länder. I Tjeckien återupptogs häromveckan en förundersökning om mutor i ett annat fall av Jasförsäljning 2004. Även i Österrike överväger man att återuppta en utredning. Men i Sverige tog det stopp.
Att den svenska regeringen genomförde en enorm ”Sydafrikasatsning” just 1999 och förväntade sig att folk skulle tro att det var en slump att det skedde samtidigt som arbetet med att få till vapenaffären är deprimerande. Eva Fanchell beskriver turerna kring projektet i boken Vänninan, en bok som sannerligen ger en osmickrande version av politiken och politikerna.
Vapenhandeln för med sig så många problem. Mindre uppenbara, som att den när korruption och försvagar demokrati och rättssamhälle. Uppenbara, som att vapnen hamnar i fel händer: att islamistiska milismän i Somalia använder det svensktillverkade granatgeväret Carl Gustav, kunde läsa om i Dagen härom dagen.
Världens blogg presenterar ett nytt inlägg av Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet. Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.
Bör Sverige gå med i Nato? Frågan är åter på dagordningen sedan Mona Sahlin och Urban Ahlin (s) skrivit ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i samband med utrikesnämndens sammanträde i veckan. Att socialdemokratiska företrädare gör utspel kring Nato just nu är inte särskilt märkligt då det är valår och de vet att opinionen, än så länge, är skeptiska till ett svenskt medlemskap. Att dessutom regeringspartierna är splittrade i frågan sinsemellan spelar förmodligen in en del även det.
Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan inte frågan om det svenska medlemskapet vara det i sig intressanta, utan hur Sverige på bästa sätt bidrar till att skapa fred och säkerhet i närområdet. Och då blir inte frågan så enkel som såväl förespråkare som motståndare gör gällande. För några veckor sedan skrev A. Wess Mitchell och Robert Kron, båda vid Washingtonbaserade CEPA, en artikel på webbplatsen Real Clear World, om Natos relation till sina medlemsstater i vårt närområde. Artikeln är intressant i sin helhet, men för sammanhanget kanske allra mest vad de skriver om Sverige och Finland:
”Political energy should also be channeled northward to membership for Sweden and Finland. These traditionally neutral states are becoming more open to the prospect of joining NATO in the aftermath of the 2008 Georgia War. Shoring up this northern shoulder would rally the Alliance around a practical and achievable goal, alleviating institutional gridlock over failed expansion to the East and bolstering confidence among the exposed Baltic States.”
Är ökad säkerhet för de baltiska staterna givet av ett svenskt och finskt medlemskap i Nato? Nja, det är nog inte riktigt så enkelt. Baltstaternas medlemskap i Nato och EU har uppfattats som nederlag från rysk sida, och har fått dem att agera pressat. Natos, och andras, ökade verksamhet i Arktis och det som, inom EU, kallas the High North har dessutom lett till de allt mer frostiga relationerna mellan alliansen och Ryssland, vilket Lars Gyllenhaal skrev om i två mycket läsvärda artiklar i NSD i somras. Vi kan bara spekulera kring den ryska reaktionen på svenskt och finskt medlemskap i alliansen, men det är inte alls givet att det skulle stärka stabiliteten och säkerheten i regionen.
Det finns en annan aspekt, som delvis anknyter till detta. Björn von Sydow (s) höll häromåret ett anförande om säkerheten i Norden. Där påpekade han bland annat att USA har huvuddelen av sina dugliga styrkor uppknutna i Afghanistan och Irak, vilket tveklöst försämrar deras möjlighet att agera i vårt närområde. Då USA står för ungefär 70% av Natos militära kapacitet innebär det i praktiken detta även Natos förmåga att agera, vilket Johan Westerholm ofta påpekar på sin blogg.
Att då, som Sahlin och Ahlin gör i det öppna brevet, ifrågasätta att ”svenska JAS-plan ska sköta luftövervakningen för dessa Natoländer” ter sig ganska märkligt. Särskilt som man lyfter fram det nordiska försvarssamarbetet i den rödgröna överenskommelsen om försvars- och säkerhetspolitiken. Okej att Baltstaterna formellt inte räknas till Norden, men de går inte att bortse från. Thorvald Stoltenberg föreslog gemensam luftövervakning av Island i den rapport han presenterade för Nordens utrikes ministrar förra året, och jag tycker att det även bör kunna inkludera Baltikum i en trovärdig säkerhetsstrategi för vårt närområde.
Sammanfattningsvis, ett medlemskap i Nato ger inte nödvändigtvis mer säkerhet till vår region. Det är snarare så att allt mer tyder på att länderna i vår region måste ta ett allt större ansvar för den gemensamma säkerheten.
Utöver att det inte per automatik leder till ökad säkerhet, finns det argument som direkt talat emot ett svenskt medlemskap i Nato. Möjligheten till en nationell handlingsfrihet i säkerhetspolitiken och att Nato fortfarande har taktiska kärnvapen som en central del i alliansens försvarsstrategi är två, för mig, tungt vägande argument för att fortsätta stå utanför. Så min poäng är inte att Sahlin och Ahlin, och andra för den delen, har fel i att motsätta sig ett svenskt medlemskap. Min poäng är att frågan är komplex och innehåller mängder av perspektiv, vilket definitivt motiverar en mer genomgripande utredning i frågan. Inte minst förtjänar diskussionen om vår relation till alliansen något annat än plakatpolitiska utspel.
Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin och partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin konstaterar i ett öppet brev till statsministern och utrikesministern att regeringen spretar i Natofrågan. Sahlin ser en ”glidning mot ett Natomedlemskap som jag inte vill se” och hon vill också ha besked om regeringen ska genomföra en utredning av ett svenskt Nato-medlemskap.
Reinfeldt säger till TT att regeringen ”inte har öppnat för någon Natoutredning som det beskrivs i brevet. Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen gäller fortsatt som grund”.
Nej, i Sverige och Stockholm är det tyst. Det kan bero på att Bildt pratar av sig i Helsingfors – där debatten om Nato är om inte livlig så i alla fall befintlig, vilket faktiskt den svenska regeringen förtjänstfullt bidrar till. Det går väl an om det sker på bortaplan, kanske man tänker.
Alldeles nyligen arrangerade nämligen Sverige och Finland gemensamt ett seminarium i Helsingfors om Natos framtid utifrån det pågående arbetet med Natos nya strategiska koncept. Detta koncept, som ska definiera Natos verksamhet och utveckling under de kommande åren, är naturligtvis mycket viktigt för Natos medlemsländer, likväl som för alla andra som direkt eller indirekt påverkas av organisationens utveckling och inriktning. Konceptet ska antas i slutet av 2010.
Värd för seminariet var Finlands utrikesminister, Alexander Stubb och närvarande var Natos generalsekreterare, medlemmar i Natos expertgrupp, företrädare för Nato- och partnerländer och representanter för internationella organisationer, forskningsinstitut och frivilligorganisationer. Samt Sveriges utrikesminister Carl Bildt, vilket naturligtvis är helt i sin ordning.
På det finska utrikesdepartementets hemsida kan man läsa
att Finland och Sverige vid sidan av seminariet skriftligt har framfört sina synpunkter på Natos roll i krishantering, EU:s och Natos samarbete och nordiskt samarbete för Natos expertgrupp och Natoländerna. Och då blir det verkligen intressant. Det innebär att Sverige har en åsikt om Natos framtid. Dessa skriftliga synpunkter vore väl något för riksdagen och Försvarsberedningen att diskutera?
Till dess att regeringens linje debatteras i offentligheten i Sverige kan man ju alltid lyssna på Bildts tal i Helsingfors. Och om man vill vara noggrann kan man med fördel jämföra det skrivna talet med det talade ordet. Speciellt i talets inledning.
För att återknyta till Sahlin och Ahlins brev: Jag tycker det hade varit lika uppfriskande som välgörande om det hade haft en annan utgångspunkt, nämligen att det händer saker. Det rör på sig inom Nato. Hur påverkar det Sverige? Hur påverkar det Sveriges samarbete med Nato och vad ligger i Sveriges intresse, utifrån de säkerhetspolitiska intressen vi har mejslat fram – ofta i stor politisk enighet – de senaste åren?
Vi behöver diskutera Nato mer, inte mindre. Kan Carl Bildt vänligen stanna i Sverige tillräckligt länge någon dag, för att hinna föra sina Nato-resonemang på hemmaplan? Det vore något för Mona Sahlin att välkomna. Ty annars formuleras den gemensamma svensk-finska relationen till Nato i Helsingfors, utom hörhåll för vare sig förespråkare eller motståndare till svenskt Natomedlemskap.
Om brevet kan man bl.a. läsa i Expressen och i SvD. Om man vill utbilda sig i frågan om nytt strategiskt koncept m.m. rekommenderas en rapport från FOI, som kan läsas här.
För några veckor sedan skrev vi här på Världens blogg om den oro som väntades i Thailand. Högsta domstolen skulle besluta om att beslagta den tidigare premiärministern Thaksin Shinawatras förmögenhet och hans anhängare (rödskjortorna) hotade med stora gatuprotester och i princip en statskupp.
Nu har de intagit gatorna. Tiotusentals rödskjortor demonstrerar i Bangkok. De kräver nyval och tänker kasta 1000 liter av sina egna anghängares blod på regeringskansliet om de inte får sin vilja igenom.
Och det får de inte.
Problemet är att läget i Thailand är mer låst än någonsin. Om premiärminister Abhisit Vejjajiva avgår skulle Thaksins motståndare i PAD, de gula skjortorna, gå ut på gatorna på samma sätt. Det finns ingen väg ut. Thaksin bidar sin tid i grannlandet Kambodja, där han på ett märkligt sätt blivit utnämnd till ekonomisk rådgivare åt premiärminister Hun Sen. Thaksin och Hun Sen är sedan länge goda vänner och har tidigare synts spelande golf tillsammans.
Militären har hittills förhållit sig passiv till oroligheterna i Thailand, men sedan i januari spekuleras det vilt i thailändska medier om en ny militärkupp.
Och mitt i allt detta står Sverige redo att leverera de första JAS-planen till Thailand.
Det finns bra artiklar om detta i Bangkok Post och på BBC:s hemsida.
På tisdag släpps boken En hjälpande hand. En dokumentär seriebok om vapenexport av journalisten Fredrik Quistbergh och tecknarna Lars Krantz och Fabian Göransson. Den ska bli riktigt spännande att läsa. Som ni förstår kommer jag att vara på releasefesten på Morfar Ginko i Stockholm på tisdag. Kanske du också?
Mäns våld mot kvinnor tar sig många former. Det systematiska användandet av sexuellt våld i konflikter är en del som kommit att uppmärksammas en del under de senaste åren. Men långt ifrån tillräckligt och den dagen vi förstår vidden av detta fenomen ligger förmodligen ännu långt framför oss.
Lagom till internationella kvinnodagen, som ju infaller i dag, har Karen Womens Organisation släppt en ny rapport som illustrerar den fruktansvärda verklighet som är kvinnors i vissa delar av världen. Den burmesiska armén har som policy att avrätta ledarna i Karenfolkets byar. Kvinnor har fått ta männens plats vilket gjort dem till måltavlor för regimens förtryck. I rapporten berättar kvinnorna om korsfästelser, om hur människor bränts till döds, om våldtäkter och gruppvåldtäkter. Om tortyr och om halshuggningar.
I Kongo tar våldet aldrig slut:
”We don’t know why these rapes are happening, but one thing is clear,” said Dr. Mukwege, who works in South Kivu Province, the epicenter of Congo’s rape epidemic. “They are done to destroy women.”
Citatet kommer från en artikel i New York Times. Enligt artikeln rapporterades 27 000 sexuella angrepp under 2006 bara i södra Kivu-provinsen. Även i Kongo är regeringens armé skyldig till en stor del av våldet mot kvinnorna. Även här går förövarna fria.
Det är bara ett och ett halvt år sedan säkerhetsrådet antog resolution 1820 om sexuellt våld mot civila i konflikter. Resolutionen fördömer våldtäkt och andra former av sexualiserat våld i konfliktsituationer och säger vidare att våldtäkt kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord. Resolutionen är otroligt angelägen och nu har första FN-sändebudet för frågan utsetts, Margot Wallström.
Det finns alldeles för mycket att göra. Kongo och Burma är bara två exempel. Omfattningen av detta våld är ofattbar.
Läs fler rödgröna som uppmärksammar den internationella kvinnodagen här och här. Uppdatering: Missa inte uppropet från Kvinna till Kvinna på DN debatt.
Det är en av de riktigt svarta, smutsiga, kladdiga fläckarna på det svenska samvetet. Vapenexporten.
I dag släppte ISP, Inspektionen för strategiska produkter, exportstatistiken för 2009. Det var ett rekordår för svensk vapenexport, som ökade med 7 procent mellan 2008 och 2009. En stor del av exporten gick till länder som det enligt regelverken inte ska vara möjligt att exportera till.
Det tredje största exportlandet är kärnvapenstaten Pakistan. Ett land med allvarliga inre konflikter, som har en långvarig och djup konflikt med grannlandet Indien och där det dessutom förekommer grova och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Hur kan det vara möjligt? Hur kan tillstånd till denna export ges när den så uppenbart strider mot, inte bara den folkliga opinionen, utan också mot de regelverk som omgärdar den? Jag kommer ständigt tillbaka till dessa frågor för jag begriper det verkligen inte. Finns det någon motsvarighet inom något annat politikområde?
Det handlar inte bara om Pakistan. Indien är också på topplistan. Förenade amiratemiraten och Saudiarabien är andra exempel. I slutet av ISP:s verksamhetsberättelse för 2009 kan du läsa mer.
Varför i hela fridens namn gör vi det? Säg för guds skull inte att det handlar om jobben, svenska folket är alldeles för kreativa, kunniga och driftiga för att vara beroende av en destruktiv sektor. De 13, 5 miljarder som vapenexporten utgör är trots allt en ganska liten del av de nära 1000 miljarder kronor som värdet av den svenska exporten uppgick till förra året. Och då var 2009 ett rekorddåligt exportår för svenska varor, då exporten minskade med 16 procent från året innan (statistik från SCB). I synnerhet är vi naturligtvis inte beroende av exporten till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.
Andra om dagens statistik från ISP: Fredsfabriken, Andreas Ribbefjord, Avrusta, GP och Svd.
President Obama förbereder en ny politik för USA:s kärnvapeninnehav. Han planerar att på egen hand, utan uppgörelser med Ryssland, reducera landets arsenal med flera tusen vapen.
Så kan amerikansk unilateralism också se ut.
Planen läggs inom kort fram i en plan som kallas Nuclear Posture Review. Den har fått hård kritik från försvarshökar i USA, som hävdar att det är korkat att minska den egna arsenalen samtidigt som länder som Nordkorea och Iran har skaffat eller är på väg att konstruera sina första kärnvapen.
Som om en bomb i Teheran på något sätt skulle vara jämförbar med flera tusen i USA. Det är en monumentalt problem att totalitära stater är på väg att skaffa atomvapen. Det kan äventyra stabiliteten i hela världspolitiken. Men det hotet minskar inte av att USA bygger upp nya vapenarsenaler. Tvärtom skulle man kunna hävda att det är enklare att få mindre länder att avstå från bomben om de stora kärnvapenstaterna visar att de är på väg att avveckla sina. Det var en av huvudpoängerna i det säkerhetspolitiska program Obama lade fram i valrörelsen 2008.
New York Times har en bra artikel om detta idag.
Världens blogg 
Senaste kommentarer