Svenskt bistånd till företag som smiter med skatt

Tanzanias behov av skatteintäkter är mycket stort. 65 miljoner skulle räcka till ett års skolgång för 175.000 elever.

I dag lanserar ActionAid rapporten ”Svenskt bistånd till Skatteparadis”, på DN debatt. Vi visar i rapporten hur svenska biståndspengar – kanaliserade via statliga riskkapitalbolaget Swedfund – har gått till att bygga upp ett företag som smiter med skatten. Tanzania, som skulle gynnas av biståndssatsningen, har hittills har förlorat 65 miljoner kronor i skatteintäkter på affären.

Den svenska regeringen satsar på att kanalisera allt mer bistånd via näringslivet. Motiveringen är att det ska skapa tillväxt, arbetstillfällen och skatteintäkter som hjälper länderna att ta sig ur fattigdom. Biståndsministern har gjort det till sin paradgren att öka ”den administrativa bördan” (som man kallar detsamma när man pratar småföretag, och då vill man minska den) för biståndsaktörerna och satt resultat i fokus.

Men när det gäller det bistånd som går via näringslivet så är kraven betydligt slappare. Swedfund följer till exempel inte upp om de företag man investerat i betalat skatt i landet där man är verksam. Det är fritt fram för Swedfund att investera i företag som har skatteparadis som en del av sin bolagsstruktur. Att Swedfund missförstått sitt uppdrag är uppenbart. Visst ska deras investeringar gå med vinst, men det är ett biståndorgan vi talar om här. Det ska inte ske på utvecklingsländernas bekostnad!

Regeringen har hittills gjort närapå ingenting för att få stopp på skatteflykten. För två år sedan införde man ett tillfälligt stopp för Swedfund att investera i fonder. Man aviserade också att en översyn av frågan skulle inledas (detta efter Riksrevisionens totalsågning av Swedfunds verksamhet) och sedan skulle åtgärder vidtas. Nu har det gått två år och ingenting har hänt.

Frågan om skatteflykt är naturligtvis större än bara de statliga biståndsinvesteringarna. Kapitalflykten från utvecklingsländer beräknas uppgå till summor som är flera gånger större än det samlade biståndet i världen. Skatteintäkter är en helt grundläggande förutsättning för att länder ska kunna bygga välfärd,  komma ur fattigdom och minska biståndsberoendet.

Den svenska regeringen förhåller sig alldeles för passivt i de internationella sammanhang där man försöker göra något åt kapitalflykten. Det finns mycket att göra och det är bara att sätta i gång.

Dagens arena skriver om rapporten här.

Regeringens biståndsbolag har föråldrad världsbild

Vid första anblicken ser bilden ovan ut att komma från något sextiotalssammanhang. En tid då man fortfarande levde i förvillelsen om att utveckling var något linjärt. Att orsakerna till fattigdom var de samma överallt och genom historien. Att sättet för länder att ta sig ur fattigdom var att steg för steg försöka gå igenom den svenska 1900-talshistorien, bara ett halvt sekel senare. Innan man insåg att den globaliserade verklighet vi nu lever ser helt annorlunda ut än den gjorde för hundra år sedan.

Men den observante har redan noterat att årtalet 2011 står skrivet med sirlig skrift längst upp till höger.  Bilden är från i år. Den pryder framsidan till biståndsbolaget Swedfunds ”Finance for development 2010” och släpptes för en dryg vecka sedan, 4 april 2011.

Swedfund är ett statligt riskkapitalbolag som har som uppdrag att främja långsiktigt hållbar utveckling. Eftersom det är biståndspengar som används så är målen för verksamheten det samma som för biståndet i övrigt. Swedfund har de senaste fem åren fått kraftigt ökade anslag, allt mer bistånd kanaliseras genom bolaget. Kunde man då inte förvänta sig åtminstone en grundläggande kunskap i utvecklingsfrågor?

Hur har Swedfund lyckats missa de senaste 40 årens kunskapsutveckling? Har man missat hela globaliseringen? Klimatförändringar, internationell handel, patentlagstiftning, transnationella företag, tillgången till vatten, fördelningen ekonomiska resurser,  you name it. Verkligheten i Kenya 2011 är inte den samma som den var i Sverige 1906.

Det är Swedfund som är kvar i dåtiden.

Ohly och omvärlden

Efter Fredrik Reinfeldts helt omvärldsbefriade tal på söndagen hade jag något större förhoppningar på Lars Ohlys tal. Vänsterpartiet har alltid haft en hög internationell profil. En del skulle kalla den tveksam av moraliska skäl, men man har alltid kunnat lita på att det internationella perspektivet får en viktig plats i vänsterledarnas tal. Igår var det inte alls så. Lars Ohly pratade om välfärden ur ett strikt nationellt perspektiv. Han tog upp vården, skola, förskolan, fritidshemmen, pensionärerna, kollektivtrafiken, kvinnors löner och en rad andra viktiga frågor. Men inte ett ord om utvecklingsfrågorna. Inte ett ord om att välfärdens utveckling de facto är helt beroende av utvecklingen i vår omvärld. Varje dag under Almedalsveckan graderar jag partiledarnas tal med en ”globaltemp” och kommentarens sänds sedan på Sidas hemsida. Reinfeldt fick bara tre av 100 grader i söndags, och Ohly fick – förvånande nog – det samma. Är det en fungerande strategi för Ohly? Det tror jag att det är. Alla undersökningar visar att det är nationella frågor som avgör valet. Ekonomin och servicen i den offentliga sektor ligger alltid högt på listorna. Ohly strategi är att profilera vänsterpartiet som det mest idoga välfärdspartiet. Kan fungera. Det kan det. Dessutom är utrikesfrågorna splittrande för de röd-gröna, så genom att glömma dem under några månader minskar man risken för oenighet i valrörelsen.

Gästblogg om svenska företags gräddfil in i biståndet: Magnus Walan

Världens blogg proudly present gästbloggare: Magnus Walan. Magnus ansvarar för Politik- och samhällskontakt vid Diakonia, vilket är ett biståndsorgan som genom stöd till hundratals organisationer världen över bidrar till varaktig förändring av situationen för världens mest utsatta och fattiga.

Magnus Walan, Diakonia

Häromdagen blev jag tillfrågad av Dagens Eko vad jag som representant för Diakonia tycker om regeringens organ för Näringsliv och utveckling.

Jag svarade att det är svårt att svara då vi inte ser vilka mål och instrument organet skall ha. Jag fick en hel del kommentarer att jag var för okritisk. Men det är det viktigt att inte döma på förhand.

Men visst finns det anledning till oro. Det är inte första gången vi ser projekt som handlar om att med bistånd ”samverka med näringslivet”.

Vi minns med förskräckelse Sydafrikasatsningen/JAS-försäljningen med Sydafrikafonden som med 80 miljoner i bistånd skulle skapa tusentals jobb. Fonden fick läggas ned efter några år. 80 miljoner var borta och jag tror inte att ett enda jobb skapades i Sydafrika.

Vi vet också om den kritik som riktats mot den biståndsfinansierade riskkapitalfonden Swedfund från både statliga utvärderingsorganet SADEV såväl som Riksrevisionen. Båda kritiserar organet för att mest se till tillväxt och affärer och mindre se effekter för fattiga människor. Trots detta har regeringen beslutat att öka Swedfunds anslag med en miljard.

Jag har också en kopia på ett brev som Svensk Projektexport skrev till Thomas Östros 2006 där man kritiserade regeringen för att inte se till att biståndet i högre grad återflödade tillbaka till svenska företag. Svensk Projektexport ägs av de svenska storföretagen ABB, Ericsson med flera.

Och på nätet hittade jag 2007 ett UD-dokument. Det var ett utkast till handlingsplan för det näringslivsråd som nu upprättats. I dokumentet talas det mycket om svenska exportmöjligheter, svenska företags intressen att gynna Sverige. Men väldigt lite om hur eventuell handel och investeringar skall gynna fattiga människors makt. Det som riksdagen beslutat är biståndets mål.

Gunilla Carlsson talade vid lanseringen av rådet om att Sverige ligger efter Europa i samverkan mellan företag och biståndet. Nästa precis samma ord som Svensk Projektexport använde när de argumenterade för ett ökat återflöde av bistånd till svenska företag.

När våra ministrar pratar om bistånd vill man gärna samtidigt tala om korruption. Så även statsministern i en riksdagsdebatt i december. Men märkligt nog gör man inte det när man talar om vapenexport. Trots alla bevis från åklagare i Sverige och Storbritannien om att miljarder betalats ut i samband med JAS affärerna.

Men man talar inte heller om problemet med kapitalflykt från fattiga länder där den största andelen utgörs av företag som manipulerar priser i sin interna handel inom företaget. Och för över pengarna till skatteparadis. Forskning visar att kapitalflykten via företag från fattiga länder är tio gånger så stor som inflödet av bistånd.

Här kan man verkligen tala om behov av åtgärder för att gynna fattiga ländernas ekonomiska utveckling. Men kring detta tycks regeringen inte ens ha någon policy.

De svenska exportorganen Svensk Exportkredit, Exportkreditnämnden och Exportrådet har varken instrument eller policies för att leva upp till riksdagens beslut att stödja – inte motverka – fattigdomsbekämpningen och främjandet av de mänskliga rättigheterna.

Det hade varit intressant om näringslivsrådet bestod av representanter från handelskammare och liknande i fattiga länder. Om målet var att utveckla fattiga länders ekonomier och marknader. Och inte minst med representanter som kan övervaka och ge råd till hur resurserna fås att stanna i länderna och bidra till utveckling.

Samtidigt som regeringen ger denna gräddfil till svenska företag in i biståndet stänger samma regering dörren till de små men viktiga organ som försöker bevaka hur företag uppför sig i fattiga länder – SwedWatch och Fair Trade Center – genom att minska informationsbidragen med 59% på ett år.

Detta vet vi – det är inte att döma på förhand. Om du vill läsa mer om Diakonias ståndpunkter om bistånd och handelspolitik bloggar jag regelbundet på www.diakoniablogg.se/