You are currently browsing the category archive for the ‘Global Utveckling’ category.
Nås av nyheten att Saab erkänner att mutbrott begåtts i samband med de stora flygplansaffärerna i Sydafrika. Saabs egen utredning visar att BEA Systems i hemlighet använt ett Saab-företag i Sydafrika för att dölja utbetalningar på miljonbelopp.
Enligt journalisten Nils Resare, som skrivit boken Mutor, makt och bistånd om Jas-affären, är utredningen nu överlämnad till åklagare Gunnar Stetler. Han kommer att fatta beslut om att starta ny förundersökning innan midsommar.
Äntligen rör det på sig! Här på Världens blogg har vi tidigare skrivit om affären, och det svenska rättsväsendets bristande förmåga att ta en av de största korruptionskandaler som Sverige varit inblandat i, på allvar. Nu får vi hoppas att man går till botten med det här ordentligt.
I Indien är fattigdomen utbredd och rikheten stor. Det finns en växande överklass som är enormt rik, men de allra flesta, i Indiens fall hundratals miljoner, lever i djup fattigdom. Korruptionen är ett problem i Indien som på de flesta håll i världen, och den är intimt sammankopplad med kapitalflykten.
I dag skrevs Baba Ramdev ut från ett sjukhus, efter att ha fått vård efter sin nio dagar långa hungerstrejk. Yoga-gurun har orsakat kaos i indisk politik genom att hungerstrejka mot korruption och skatteparadis. Den indiska regeringen försökte in i det sista övertala honom att inte genomföra hungerstrejken och självaste premiärministern har personligen engagerat sig i förhandlingarna med gurun.
Indiska nyhetsprogram har långa extrasändningar om händelsen och ställer sig frågan: Is the government afraid of Baba Ramdev? (Här kan du se en sändning i NTV som jag inte lyckas bädda in.) Uppståndelsen är enorm och fascinationen av gurun likaså. Men mitt i all kaos och kult får faktiskt själva sakpolitiken uppmärksamhet – kapital försvinner ut ur Indien utan att det beskattas. Skatteintäkter som behövs för att bekämpa fattigdomen.
Baba Ramdevs krav är radikala:
— Death sentence for the corrupt, especially corrupt officials
— Immediate return of all black money stashed away in tax havens abroad to the country
— Declaring all wealth in foreign countries being held illegally by Indians as national property and charging those with such accounts under the sedition laws
— Disabling the operations of any bank which belongs to a country that is a tax haven
— Replacing the British-inherited system of governance, administration, taxation, education, law and order with a swadeshi
— Ensuring that all citizens declare annually their incomes
— Bringing income-tax details under the Right to Information Act
— Promoting Hindi at the expense of English.
Det är en brokig samling krav. En hel del är vettigt och borde vara självklart som att alla ska deklarera och att uppgifter om inkomst ska vara offentliga. Annat är helt uppåt väggarna som dödsstraff för korruption. Anti-kolonialismen och nationalismen är tydlig. Men sammantaget ger de hur som helst en tydlig uppmaning till regeringen om att ta problemet på allvar och göra något åt skatteflykten.
Samtidigt pågår flera undersökningar om hur Baba Ramdevs eget företagsimperium skött räkenskaperna.
Oppositionspartierna har i populistisk anda hakat på Baba Ramdev och även regeringen säger sig nu vara beredd att gå gurun till mötes. Det ska bli spännande att se om det blir några konkreta åtgärder av löftena, eller om det stannar vid utredningar och översyner (som i Sverige).
Det är alltså så här det går till när svenska biståndspengar hamnar i skatteparadis, i stället för att finansiera vård- och skolplatser i Tanzania.
ActionAid rapporten som lanserades förra veckan fick snabbt snurr. Redan samma dag publicerade riksdagsledamöterna Mikaela Valtersson (MP) och Caroline Szyber (KD) en väldigt bra debattartikel på SVT debatt. Tyvärr lyckades inte morgonsofforna övertala biståndsministern att ställa upp och diskutera frågan. Så arbetet med att få regeringen att ta ansvar fortsätter.
Tanzanias behov av skatteintäkter är mycket stort. 65 miljoner skulle räcka till ett års skolgång för 175.000 elever.
I dag lanserar ActionAid rapporten ”Svenskt bistånd till Skatteparadis”, på DN debatt. Vi visar i rapporten hur svenska biståndspengar – kanaliserade via statliga riskkapitalbolaget Swedfund – har gått till att bygga upp ett företag som smiter med skatten. Tanzania, som skulle gynnas av biståndssatsningen, har hittills har förlorat 65 miljoner kronor i skatteintäkter på affären.
Den svenska regeringen satsar på att kanalisera allt mer bistånd via näringslivet. Motiveringen är att det ska skapa tillväxt, arbetstillfällen och skatteintäkter som hjälper länderna att ta sig ur fattigdom. Biståndsministern har gjort det till sin paradgren att öka ”den administrativa bördan” (som man kallar detsamma när man pratar småföretag, och då vill man minska den) för biståndsaktörerna och satt resultat i fokus.
Men när det gäller det bistånd som går via näringslivet så är kraven betydligt slappare. Swedfund följer till exempel inte upp om de företag man investerat i betalat skatt i landet där man är verksam. Det är fritt fram för Swedfund att investera i företag som har skatteparadis som en del av sin bolagsstruktur. Att Swedfund missförstått sitt uppdrag är uppenbart. Visst ska deras investeringar gå med vinst, men det är ett biståndorgan vi talar om här. Det ska inte ske på utvecklingsländernas bekostnad!
Regeringen har hittills gjort närapå ingenting för att få stopp på skatteflykten. För två år sedan införde man ett tillfälligt stopp för Swedfund att investera i fonder. Man aviserade också att en översyn av frågan skulle inledas (detta efter Riksrevisionens totalsågning av Swedfunds verksamhet) och sedan skulle åtgärder vidtas. Nu har det gått två år och ingenting har hänt.
Frågan om skatteflykt är naturligtvis större än bara de statliga biståndsinvesteringarna. Kapitalflykten från utvecklingsländer beräknas uppgå till summor som är flera gånger större än det samlade biståndet i världen. Skatteintäkter är en helt grundläggande förutsättning för att länder ska kunna bygga välfärd, komma ur fattigdom och minska biståndsberoendet.
Den svenska regeringen förhåller sig alldeles för passivt i de internationella sammanhang där man försöker göra något åt kapitalflykten. Det finns mycket att göra och det är bara att sätta i gång.
Dagens arena skriver om rapporten här.
Susan George är i Stockholm i helgen. I dag arrangerade Arenagruppen och Dag Hammarskjöld Foundation ett samtal med henne med utgångspunkt i hennes senaste bok: ”Whose crisis? Whose future?”
George inledde med att totalsåga bokens titel, som hon hävdade att förlaget hade tvingat på henne: ”Jag avskyr frågetecken i titlar. Vi progressiva tänkare vet vad vi vill!”. Titeln på det franska originalet är annorlunda ”Leurs crises, nos solutions”, på svenska: deras kriser, våra lösningar. Tydlighet och torr humor gav intryck att vara karaktäristiskt för George, som snabbt charmade publiken.
Susan George omgiven av Håkan A. Bengtsson och Henning Melber. ( Mona S. i förgrunden)
Temat för seminariet, och för boken om jag förstår det rätt (jag har inte läst den), var de många kriser som kommit att prägla vår värld. Vilka som orsakar dem och vilka som drabbas. Om det råder enligt George ingen tvekan: Davos-klassen orsakar dem och fattiga kvinnor i utvecklingsländer drabbas värst av följderna.
Det handlar om förstås om den senaste finanskrisen, spekulation som fick katastrofala följder. Om matkrisen som en följd av den förra, då spekulationen flyttade över från finansiella hittepåprodukter till matvaror. Det handlar om den ekologiska kris som följer på vårt sätt att leva, som får ekonomiska och sociala konsekvenser. Och om ojämlikhetskrisen. Om hur kakan växer, men samtidigt också skillnaden mellan de som har och inte har. Alla dessa kriser hänger ihop.
Det är ett tema som ligger i tiden, men som samtidigt känns igen från (anti-)globaliseringsrörelsens glansdagar runt millenieskiftet. Det är inte nytt, men ändå intressant att utveckla vidare, in i nutiden.
”Ni som är under fyrtio har inte upplevt något annat än neoliberalismen, och tar den för given. Men den är inte självklar, det har sett annorlunda ut. Frankrike var fattigt efter kriget, men det fanns ändå socialt skydd för alla och transporterna var billiga. Nu har vi mer pengar än vi hade då, men vi monterar ändå ned välfärden.”, sade George.
Det blev några relevanta historiska jämförelser att dra lärdom av, men lite för mycket nostalgi och resonemang om att det var bättre förr, främst från frågeställarnas sida. Jag hade velat ha mer av framtidsvisioner och lösningar. Kanske hade samtalet kunnat ledas in på det, om vi haft mer tid.
Men vad gäller lösningar så är självklart behovet av att reglera finansmarknaderna en av Susan Georges huvudpoänger. Hon citerade flera gånger Adam Smith:
”All for ourselves, and nothing for other people, seems, in every age of the world, to have been the vile maxim of the masters of mankind. ”
Davos-klassen är vår tids mäktiga. Världen domineras enligt George av den finansiella ekonomin, sedan kommer den reella (produktiva) ekonomin, följt av samhället och sist ekologin. Men ordningen borde vara den omvända. Finanssektorn ska bara vara ett verktyg bland andra, inte dominera ekonomin. ”Det är bara pengar – pengar – pengar, men det tar aldrig vägen via produktion”, sa George bland annat och konstaterade att ”I den finansiella ekonomin bygger allt på skulder nuförtiden”. Man handlar med skulder.
Efter den senaste finanskrisen såg det ut att vända. Till och med G8 och G20-länderna talade så sent som för två år sedan om behovet av att reglera banksystemen. Men något halvår senare var frågan som bortblåst igen. Så väl dessa länder som allmänheten har gått tillbaka till neo-liberalismen igen.
Varför? Det är frågan som hänger sig kvar i mitt huvud.
Till skillnad från de tidigare talarna i Almedalen valde folkpartiledaren Lars Björklund att tala om internationella frågor. Inte särskilt mycket, men ändå. Han talade om kriget i Afghanistan och stödde den svenska närvaron. Surprise! Han argumenterade för att alternativet till att stanna kvar är att ge makten till talibanerna. Sedan sade han något märkligt. Folkpartiledaren hävdade att USA i decennier skickat sina soldater ut i världen till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Verkligen? Jag är själv är en varm anhängare av en utrikespolitik som sätter demokrati och mänskliga rättigheter främst, men ärligt talat Björklund: En del av problemet med USA:s politik historiskt är ju att den så ofta gått ut på att stödja diktaturer och korrupta ledare som gett blanka fan i mänskliga rättigheter. Statskuppen i Iran 1953, där en demokratiskt vald ledare störtades till förmån för shahens välde. Vietnam. Irak. Chile. Nicaragua. Listan är ganska lång och man måste ha extremt bristande kunskaper i modern historia för att ha missat den saken. Men det är klart, Björklund har ju gått i en mer auktoritär skola än dagens. En skola, som om jag minns rätt, sällan kom längre än till andra världskriget i sin historieundervisning och som lade mer kraft på att lära oss exakt när Gustav III dog än på att ge oss en förståelse för världspolitikens samband. Ändå var Björklunds tal mer fyllt av internationella ambitioner än både Reinfeldts och Ohlys tal och därför höjde jag globaltempen till 20 grader av 100 efter talet igår.
Det är en av de riktigt svarta, smutsiga, kladdiga fläckarna på det svenska samvetet. Vapenexporten.
I dag släppte ISP, Inspektionen för strategiska produkter, exportstatistiken för 2009. Det var ett rekordår för svensk vapenexport, som ökade med 7 procent mellan 2008 och 2009. En stor del av exporten gick till länder som det enligt regelverken inte ska vara möjligt att exportera till.
Det tredje största exportlandet är kärnvapenstaten Pakistan. Ett land med allvarliga inre konflikter, som har en långvarig och djup konflikt med grannlandet Indien och där det dessutom förekommer grova och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Hur kan det vara möjligt? Hur kan tillstånd till denna export ges när den så uppenbart strider mot, inte bara den folkliga opinionen, utan också mot de regelverk som omgärdar den? Jag kommer ständigt tillbaka till dessa frågor för jag begriper det verkligen inte. Finns det någon motsvarighet inom något annat politikområde?
Det handlar inte bara om Pakistan. Indien är också på topplistan. Förenade amiratemiraten och Saudiarabien är andra exempel. I slutet av ISP:s verksamhetsberättelse för 2009 kan du läsa mer.
Varför i hela fridens namn gör vi det? Säg för guds skull inte att det handlar om jobben, svenska folket är alldeles för kreativa, kunniga och driftiga för att vara beroende av en destruktiv sektor. De 13, 5 miljarder som vapenexporten utgör är trots allt en ganska liten del av de nära 1000 miljarder kronor som värdet av den svenska exporten uppgick till förra året. Och då var 2009 ett rekorddåligt exportår för svenska varor, då exporten minskade med 16 procent från året innan (statistik från SCB). I synnerhet är vi naturligtvis inte beroende av exporten till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.
Andra om dagens statistik från ISP: Fredsfabriken, Andreas Ribbefjord, Avrusta, GP och Svd.
En skatt som knappast märks men som ger 100-miljarder dollar till klimatåtgärder och fattigdomsbekämpning. Är du för eller emot?
Rolig video, intressant idé. Läs mer på: The Robin Hood Tax
Ett livskraftigt civilt samhälle är fundamentalt för en livskraftig demokrati. Det är genom debatt, diskussion och dialog som politiken utvecklas och samhället rör sig framåt. Svenska politiker och akademiker har länge varit nära att spricka av stolthet över vår folkrörelsekultur och ivrigt arbetat för att exportera den. Nu är regeringen med biståndsminister Gunilla Carlsson inne på en annan linje.
Svenska organisationer som arbetar med globala frågor har länge kunnat få finansiering för en del av sitt informationsarbete via Sida. Det stödet kapar regeringen nu med mer än hälften. Möjligen än värre – medlen ska framöver endast gå till att ”informera om svenskt bistånd”. Inte till att stimulera debatt om globala utvecklingsfrågor. Inte till att påverka svensk politik.
För några år sedan började man från politiskt håll tala om politik för global utveckling, PGU. Tidigare hade man bara pratat bistånd. Vitsen med PGU är att ta ett helhetsgrepp om politiken för att se till att olika politikområden inte motarbetar varandra. För det är naturligtvis svårt att få resultat i biståndet om man samtidigt för en politik som motverkar biståndets syften. Vill vi arbeta mot fattigdom så måste vi arbeta mot väpnade konflikter. Och det måste innebära något vad gäller svensk vapenexport. Vill vi arbeta för bättre levnadsvillkor måste vi arbeta mot klimatförändringarna. Och det måste innebära något för svensk klimatpolitik. Och så vidare.
Gunilla Carlsson säger till Ekot:
– Framförallt tror jag att de civila samhällets organisationer är verksamma i Sverige för fattigdomsbekämpning, inte för att hålla på att informera. Jag utgår från att de är engagerade för att de faktiskt vill minska fattigdomen i världen.
Global utveckling handlar inte bara om bistånd. Det är Gunilla Carlsson vanligtvis den första att framhålla. Ändå ska det andra bort.
Det är de enskilda organisationernas skyldighet att fästa beslutsfattarnas ögon på viktiga frågor, att bidra med nya perspektiv och, inte minst, föra fram rösterna från människor i andra länder. Var hade den svenska klimatdebatten legat utan NGO:s? På vilken nivå hade vi diskuterat företags etiska ansvar? Hur självklart hade det varit med miljö- och rättvisemärkningar?
Regeringen gör fel, det är inget snack om saken. Diggar Diakonia som ryter ifrån.
Världens blogg 
Senaste kommentarer