I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I DN i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.
Det verkar som om Johan Persson och Martin Schibbye, som sitter fängslade i Etiopien, just nu flyttas till huvudstaden Addis Abeba. Det är i alla fall en god nyhet. Det blir enklare för ambassaden att träffa dem och kommunikationen över huvud taget blir enkare. Om det kommer till en rättsprocess blir det också enklare för en advokat att hålla kontakt med dem.
Jag har varit i de fl på http://www.reportrarutangranser.se. mediekanaler de senaste dagarna. Till exempel i Rapport igår och Expressen och P4 idag. Jag har hela tiden utgått ifrån att UD gör ett bra jobb på plats i Etiopien, men en av mina kritiska invändningar har hela tiden varit att de båda svenskarna tydligt måste erkännas som journalister av den svenska regeringen. Men både UD och utrikesministern betraktar detta som ett vanligt konsulärt ärende. Johan och Martin har brutit mot lagen i Etiopien genom att ta sig in i landet illegalt och det betyde också att UD inte tar kostnaderna för deras advokat om det blir en rättslig prövning. Därför har Reportrar utan gränser nu tillsammans med journalistförbundet och en grupp av Johans och Martins kollegor startat en insamling till deras advokatkostnader. Mer information om detta hittar du här.
Jag blev förskräckt och oroad när jag nåddes av uppgiften att Martin Schibbye och Johan Persson fängslats i Etiopien. Jag visste att de skulle ge dig in i regionen Ogaden, jag var i kontakt med Martin bara några dagar före deras avresa. Han var medveten om riskerna men ansåg att det var viktigt att det kom ut berättelser ifrån Ogaden, som regimen i Etiopien försökt stänga från omvärlden för att inte riskera rapporter om övergrepp och våld mot civilbefolkningen.
De två svenska journalisterna var där som just journalister, och därför blir gripandet av dem omedelbart en politisk fråga. Det är utmärkt att den svenska ambassaden i Addis Abeba agerar och försöker få kontakt med svenskarna. Men nu måste även den svenska regeringen, som länge sagt att informations- och pressfrihet är en av huudfrågorna i utrikpolitiken, också agera och omedelbart kräva de båda svenskarnas frihet.
Men ännu har den svenska regeringen valt att ligga lågt.
Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade för att de utövat sin journalistiska rätt att rapportera. Om inte det är politiskt, vad är det i så fall?
Nås av nyheten att Saab erkänner att mutbrott begåtts i samband med de stora flygplansaffärerna i Sydafrika. Saabs egen utredning visar att BEA Systems i hemlighet använt ett Saab-företag i Sydafrika för att dölja utbetalningar på miljonbelopp.
Enligt journalisten Nils Resare, som skrivit boken Mutor, makt och bistånd om Jas-affären, är utredningen nu överlämnad till åklagare Gunnar Stetler. Han kommer att fatta beslut om att starta ny förundersökning innan midsommar.
Äntligen rör det på sig! Här på Världens blogg har vi tidigare skrivit om affären, och det svenska rättsväsendets bristande förmåga att ta en av de största korruptionskandaler som Sverige varit inblandat i, på allvar. Nu får vi hoppas att man går till botten med det här ordentligt.
I Indien är fattigdomen utbredd och rikheten stor. Det finns en växande överklass som är enormt rik, men de allra flesta, i Indiens fall hundratals miljoner, lever i djup fattigdom. Korruptionen är ett problem i Indien som på de flesta håll i världen, och den är intimt sammankopplad med kapitalflykten.
I dag skrevs Baba Ramdev ut från ett sjukhus, efter att ha fått vård efter sin nio dagar långa hungerstrejk. Yoga-gurun har orsakat kaos i indisk politik genom att hungerstrejka mot korruption och skatteparadis. Den indiska regeringen försökte in i det sista övertala honom att inte genomföra hungerstrejken och självaste premiärministern har personligen engagerat sig i förhandlingarna med gurun.
Indiska nyhetsprogram har långa extrasändningar om händelsen och ställer sig frågan: Is the government afraid of Baba Ramdev? (Här kan du se en sändning i NTV som jag inte lyckas bädda in.) Uppståndelsen är enorm och fascinationen av gurun likaså. Men mitt i all kaos och kult får faktiskt själva sakpolitiken uppmärksamhet – kapital försvinner ut ur Indien utan att det beskattas. Skatteintäkter som behövs för att bekämpa fattigdomen.
Baba Ramdevs krav är radikala:
— Death sentence for the corrupt, especially corrupt officials
— Immediate return of all black money stashed away in tax havens abroad to the country
— Declaring all wealth in foreign countries being held illegally by Indians as national property and charging those with such accounts under the sedition laws
— Disabling the operations of any bank which belongs to a country that is a tax haven
— Replacing the British-inherited system of governance, administration, taxation, education, law and order with a swadeshi
— Ensuring that all citizens declare annually their incomes
— Bringing income-tax details under the Right to Information Act
— Promoting Hindi at the expense of English.
Det är en brokig samling krav. En hel del är vettigt och borde vara självklart som att alla ska deklarera och att uppgifter om inkomst ska vara offentliga. Annat är helt uppåt väggarna som dödsstraff för korruption. Anti-kolonialismen och nationalismen är tydlig. Men sammantaget ger de hur som helst en tydlig uppmaning till regeringen om att ta problemet på allvar och göra något åt skatteflykten.
Samtidigt pågår flera undersökningar om hur Baba Ramdevs eget företagsimperium skött räkenskaperna.
Oppositionspartierna har i populistisk anda hakat på Baba Ramdev och även regeringen säger sig nu vara beredd att gå gurun till mötes. Det ska bli spännande att se om det blir några konkreta åtgärder av löftena, eller om det stannar vid utredningar och översyner (som i Sverige).
Det är alltså så här det går till när svenska biståndspengar hamnar i skatteparadis, i stället för att finansiera vård- och skolplatser i Tanzania.
ActionAid rapporten som lanserades förra veckan fick snabbt snurr. Redan samma dag publicerade riksdagsledamöterna Mikaela Valtersson (MP) och Caroline Szyber (KD) en väldigt bra debattartikel på SVT debatt. Tyvärr lyckades inte morgonsofforna övertala biståndsministern att ställa upp och diskutera frågan. Så arbetet med att få regeringen att ta ansvar fortsätter.
Jag trodde att jag hade koll på Palestinafrågan. Efter att ha följt den på avstånd i tio år. Jag visste hur många bosättare det finns på Västbanken, hur israeliska check-points och raider in på palestinsk mark river sönder vardagslivet för palestinierna och sätter dem i ett permanent tillstånd av belägring.
Jag visste. I teorin.
I praktiken var det som att få ett hammarslag i huvudet.
Jag var i Hebron förra veckan. Där lever en liten grupp israeliska bosättare som kom dit efter kriget 1967. De bor på ockuperad mark. För att säkra deras kvarter har det upprättats 101 check-points på en yta om en kvadratkilometer. Palestiniernas liv är helt kringskuret. På en smal marknadsgränd nära den uråldriga moskén har palestinierna tvingats spänna hönsnät över eftersom Israelerna som bor i husen ovanför brukar kasta ut sopor och stenar genom fönstren. På många gator får palestinierna över huvud taget inte befinna sig.
Trakasserierna och den etniska separationen påminner om apartheid.
I en by utanför Betlehem såg jag hur soldater från ockupationsmakten rivit flera hus som ägts av palestinier. De som bodde i huset fick några timmar på sig att samla ihop sina saker, sedan kom en bulldozer.
Det finns förstås liknande exempel på hot och trakasserier mot den israeliska befolkningen, men för den som ser med egna ögon är orättvisan uppenbar.
Ändå möttes jag av hopp under mitt korta besök.
– Vi har bytt strategi, säger Hassan Farraj, ordförande för Fatah Youth under ett samtal i Ramallah. Vi palestinier har prövat att göra våldsamt motstånd och vi har prövat förhandlingar. Inget har fungerat. Bosättarna har ökat under alla de år vi fört samtal med Israels regering.
Nu tänker de sig en tudelad strategi. Civilt motstånd och demonstrationer på hemmaplan och en kampanj för att söka stöd internationellt. Ett första steg i den strategin blir att i september utropa en egen stat.
Det kommer ställa det internationella samfundet inför en avgörande fråga: hur starkt är stödet för folkrätt och mänskliga rättigheter?
Vågar Sverige gå före och erkänna Palestina även om EU inte kan ena sig kring en sådan linje? Jag utgår ifrån att svaret på den frågan är ja. När Kosovo utropade sig självständigt för några år sedan tvekade vi inte, så varför skulle vi göra det nu?
Följande text är publicerad på Aftonbladet debatt. Läs den även här.
Under hela vintern har jag hört rykten om att Näringslivets internationella råd, NIR, har inlett ett samarbete i Burma. Men varje gång jag frågat NIR eller Sida om saken har de nekat.
– Vi har inget samarbete med Burna, sade NIR:s VD Erika Molin så sent som för fyra veckor sedan.
Tystnaden har sin förklaring. EU:s formella Burmapolitik slår fast att det enda bistånd som bör gå till Burma ska handla om demokratiutveckling och humanitärt stöd. Inget stöd bör ges till regimen, vilket betyder att alla statliga myndigheter och regeringsorgan så långt det är möjligt ska hållas borta från utbyte och biståndspengar.
Allt för att inte gynna en av av världens hårdaste diktaturer.
I dag avslöjar tidningen OmVärlden att NIR sedan en tid haft ett samarbete för näringslivsutveckling i Burma, ett samarbete som bland annat inkluderar Burmas Handelskammare. Förra veckan var en delegation från olika organisationer på plats i Sverige. När OmVärlden vid två olika tillfällen frågade två av delegaterna vilka de representerade svarade de: Myanmar Chamber of Commerce. Besöket var ett led i ett Sida-finansierat projekt, uppger Johan Åkerblom som arbetar på Sidas avdelning för Business for Development.
Det är inte vilken organisation som helst. Den leds av Win Myint, som också är näringsminister i Burmas regering och dessutom svartlistad av EU.
När NIR får frågan om delegationen svarar de luddigt att den leddes av en organisation kallad Egress. Det är en civilsamhällesorganisation som under förre året agiterade för att det internationella samfundet skulle erkänna det riggade valet i Burma. Det val som demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi inte tilläts ställa upp i och som efter omfattande valfusk vanns av militärens parti USDP.
Efter valet har Aung San Suu Kyi uppmanat omvärlden att inte släppa sin isolering av Burma. Inte förrän verkliga demokratiska reformer genomförts. Den hållningen har också varit den officiella svenska linjen.
NIR och Sida driver uppenbarligen en annan politik. När jag ringde Sofia Svingby på NIR i går förklarade hon att de inte tror på isolering. De vill arbeta konstruktivt och vara med och utveckla näringslivet i Burma. Hon verkade inte nämnvärt bekymrad över det faktum att de samarbetar med myndigheter och organisationer som är mycket nära lierade med den militärstyrda regim som andra vill ha så lite som möjligt med att göra. Hon verkade inte heller bekymrad över att NIR därmed anammar exakt den strategi som regimen i Burma hoppas att omvärlden ska göra.
Detta reser ett antal frågor.
Det är fullt legitimt att ogilla isoleringspolitken, men hur motiverar NIR att de använder biståndspengar för ett projekt som så uppenbart underminerar den officiella svenska och europeiska politiken?
Vad anser Sida? Johan Åkerblom på biståndsmyndigheten hänvisar till regeringens allmänna dokument för utvrcklingssamarbete och verkar inte ens medveten om att Burma anses vara en så brutal diktatur att den hanteras i annan ordning.
Och vad anser regeringen om projekt som det NIR nu sjösatt? Är biståndsminister Gunilla Carlsson tillfreds med att skattepengar används för att öka handelsförbindelserna med Burma?
För oss som varit engagerade i Burmafrågan har det under en tid varit uppenbart att samarbetet med Burma i praktiken håller på att ändra karaktär mot mer samarbete och fler kontakter med regimen. Men på ytan är det samma politik som tidigare. EU förnyade sin sanktionspolitik så sent som i april.
Detta är inte rimligt. Om Sverige och andra länder är på väg att ompröva sin politik och hantera militärstyret ungefär som man länge hanterade den egyptiska eller tunisiska diktaturen, då måste den omprövningen göras offentligt. Inte i hemlighet.
Tanzanias behov av skatteintäkter är mycket stort. 65 miljoner skulle räcka till ett års skolgång för 175.000 elever.
I dag lanserar ActionAid rapporten ”Svenskt bistånd till Skatteparadis”, på DN debatt. Vi visar i rapporten hur svenska biståndspengar – kanaliserade via statliga riskkapitalbolaget Swedfund – har gått till att bygga upp ett företag som smiter med skatten. Tanzania, som skulle gynnas av biståndssatsningen, har hittills har förlorat 65 miljoner kronor i skatteintäkter på affären.
Den svenska regeringen satsar på att kanalisera allt mer bistånd via näringslivet. Motiveringen är att det ska skapa tillväxt, arbetstillfällen och skatteintäkter som hjälper länderna att ta sig ur fattigdom. Biståndsministern har gjort det till sin paradgren att öka ”den administrativa bördan” (som man kallar detsamma när man pratar småföretag, och då vill man minska den) för biståndsaktörerna och satt resultat i fokus.
Men när det gäller det bistånd som går via näringslivet så är kraven betydligt slappare. Swedfund följer till exempel inte upp om de företag man investerat i betalat skatt i landet där man är verksam. Det är fritt fram för Swedfund att investera i företag som har skatteparadis som en del av sin bolagsstruktur. Att Swedfund missförstått sitt uppdrag är uppenbart. Visst ska deras investeringar gå med vinst, men det är ett biståndorgan vi talar om här. Det ska inte ske på utvecklingsländernas bekostnad!
Regeringen har hittills gjort närapå ingenting för att få stopp på skatteflykten. För två år sedan införde man ett tillfälligt stopp för Swedfund att investera i fonder. Man aviserade också att en översyn av frågan skulle inledas (detta efter Riksrevisionens totalsågning av Swedfunds verksamhet) och sedan skulle åtgärder vidtas. Nu har det gått två år och ingenting har hänt.
Frågan om skatteflykt är naturligtvis större än bara de statliga biståndsinvesteringarna. Kapitalflykten från utvecklingsländer beräknas uppgå till summor som är flera gånger större än det samlade biståndet i världen. Skatteintäkter är en helt grundläggande förutsättning för att länder ska kunna bygga välfärd, komma ur fattigdom och minska biståndsberoendet.
Den svenska regeringen förhåller sig alldeles för passivt i de internationella sammanhang där man försöker göra något åt kapitalflykten. Det finns mycket att göra och det är bara att sätta i gång.
Dagens arena skriver om rapporten här.
Susan George är i Stockholm i helgen. I dag arrangerade Arenagruppen och Dag Hammarskjöld Foundation ett samtal med henne med utgångspunkt i hennes senaste bok: ”Whose crisis? Whose future?”
George inledde med att totalsåga bokens titel, som hon hävdade att förlaget hade tvingat på henne: ”Jag avskyr frågetecken i titlar. Vi progressiva tänkare vet vad vi vill!”. Titeln på det franska originalet är annorlunda ”Leurs crises, nos solutions”, på svenska: deras kriser, våra lösningar. Tydlighet och torr humor gav intryck att vara karaktäristiskt för George, som snabbt charmade publiken.
Susan George omgiven av Håkan A. Bengtsson och Henning Melber. ( Mona S. i förgrunden)
Temat för seminariet, och för boken om jag förstår det rätt (jag har inte läst den), var de många kriser som kommit att prägla vår värld. Vilka som orsakar dem och vilka som drabbas. Om det råder enligt George ingen tvekan: Davos-klassen orsakar dem och fattiga kvinnor i utvecklingsländer drabbas värst av följderna.
Det handlar om förstås om den senaste finanskrisen, spekulation som fick katastrofala följder. Om matkrisen som en följd av den förra, då spekulationen flyttade över från finansiella hittepåprodukter till matvaror. Det handlar om den ekologiska kris som följer på vårt sätt att leva, som får ekonomiska och sociala konsekvenser. Och om ojämlikhetskrisen. Om hur kakan växer, men samtidigt också skillnaden mellan de som har och inte har. Alla dessa kriser hänger ihop.
Det är ett tema som ligger i tiden, men som samtidigt känns igen från (anti-)globaliseringsrörelsens glansdagar runt millenieskiftet. Det är inte nytt, men ändå intressant att utveckla vidare, in i nutiden.
”Ni som är under fyrtio har inte upplevt något annat än neoliberalismen, och tar den för given. Men den är inte självklar, det har sett annorlunda ut. Frankrike var fattigt efter kriget, men det fanns ändå socialt skydd för alla och transporterna var billiga. Nu har vi mer pengar än vi hade då, men vi monterar ändå ned välfärden.”, sade George.
Det blev några relevanta historiska jämförelser att dra lärdom av, men lite för mycket nostalgi och resonemang om att det var bättre förr, främst från frågeställarnas sida. Jag hade velat ha mer av framtidsvisioner och lösningar. Kanske hade samtalet kunnat ledas in på det, om vi haft mer tid.
Men vad gäller lösningar så är självklart behovet av att reglera finansmarknaderna en av Susan Georges huvudpoänger. Hon citerade flera gånger Adam Smith:
”All for ourselves, and nothing for other people, seems, in every age of the world, to have been the vile maxim of the masters of mankind. ”
Davos-klassen är vår tids mäktiga. Världen domineras enligt George av den finansiella ekonomin, sedan kommer den reella (produktiva) ekonomin, följt av samhället och sist ekologin. Men ordningen borde vara den omvända. Finanssektorn ska bara vara ett verktyg bland andra, inte dominera ekonomin. ”Det är bara pengar – pengar – pengar, men det tar aldrig vägen via produktion”, sa George bland annat och konstaterade att ”I den finansiella ekonomin bygger allt på skulder nuförtiden”. Man handlar med skulder.
Efter den senaste finanskrisen såg det ut att vända. Till och med G8 och G20-länderna talade så sent som för två år sedan om behovet av att reglera banksystemen. Men något halvår senare var frågan som bortblåst igen. Så väl dessa länder som allmänheten har gått tillbaka till neo-liberalismen igen.
Varför? Det är frågan som hänger sig kvar i mitt huvud.
Världens blogg 
Senaste kommentarer