You are currently browsing the category archive for the ‘USA’ category.
I natt antog FN:s säkerhetsråd en resolution om Libyen. På TV ser vi mängder av libyska män (uteslutande män) fira beslutet på gatorna i Benghazi. Man beslutade om att införa den flygförbudszon som varit så diskuterad de senaste dagarna, men gick betydligt längre än så då man beslutade att medlemsländer får möjlighet att:
”take all necessary measures… to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamhariya, including Benghazi, while excluding an occupation force.”
Det är ett mycket långtgående beslut. Men öppet för olika tolkningar vad det verkar. En del tolkar det som att man tillåter alla typer av ingripanden som inte leder till ockupation, andra som att resolutionen utesluter trupper på land över huvudtaget. Jag har ännu inte lyckats hitta resolutionstexten i sin helhet på FN:s hemsida, så jag har inte läst hela.
Intressant att notera dessa dagar är att många politiker och opinionsbildare som generellt är mycket kritiska till internationella militära ingripanden (inte minst då USA varit drivande) argumenterat för en flygförbundszon. Men även en flygförbudszon innebär ett militärt ingripande. Någon måste patrullera luftrummet och bemöta eventuella plan som eventuellt skulle trotsa flygförbudet. Man måste vara beredd att saker inträffar som gör att man steg för steg dras in i flera typer av militära aktioner som en konsekvens av ett första åtagandet. Det gäller att hålla huvudet kallt och se var man måste dra gränsen. Det är oftast lättare att göra i efterhand än i samma sekund som gränsen passeras.
Frågan är nu också vem som ska ta på sig uppgiften att upprätthålla flygförbudszonen. Enligt Al-Jazeera har EU inte kapacitet nog och arabländerna är inte villiga att ta på sig det ensamma. Så alla blickar riktas mot USA. Det är återigen upp till USA att infria andra länders önskan. Inte konstigt att USA tvekat. Det ska mot denna bakgrund bli spännande att se hur opinionen här hemma till det militära ingripandet kommer att utvecklas.
Det är ett stort och betydelsefullt beslut på så många sätt. För Libyens framtid: Hur kommer de militära insatserna se ut? Hur kommer man agera om oppositionen är för svag, kommer man aktivt strida vid deras sida mot Ghaddafis? Hur ser ansvaret ut när stridernas mest kritiska skede är över? Men också generellt: Att säkerhetsrådet förmår ta ett sånt här beslut utan veton. Och, inte minst, kommer beslutet att vara prejudicerande?
President Obama förbereder en ny politik för USA:s kärnvapeninnehav. Han planerar att på egen hand, utan uppgörelser med Ryssland, reducera landets arsenal med flera tusen vapen.
Så kan amerikansk unilateralism också se ut.
Planen läggs inom kort fram i en plan som kallas Nuclear Posture Review. Den har fått hård kritik från försvarshökar i USA, som hävdar att det är korkat att minska den egna arsenalen samtidigt som länder som Nordkorea och Iran har skaffat eller är på väg att konstruera sina första kärnvapen.
Som om en bomb i Teheran på något sätt skulle vara jämförbar med flera tusen i USA. Det är en monumentalt problem att totalitära stater är på väg att skaffa atomvapen. Det kan äventyra stabiliteten i hela världspolitiken. Men det hotet minskar inte av att USA bygger upp nya vapenarsenaler. Tvärtom skulle man kunna hävda att det är enklare att få mindre länder att avstå från bomben om de stora kärnvapenstaterna visar att de är på väg att avveckla sina. Det var en av huvudpoängerna i det säkerhetspolitiska program Obama lade fram i valrörelsen 2008.
New York Times har en bra artikel om detta idag.
”We have to be the good guys”. Häromveckan knallade tjugo amerikanska krigsveteraner upp till Capitol Hill för att tala med kongressledamöter om varför Guantanamo Bay måste stängas. ”It puts our soldiers lives at risk”.
Guantanamo är dåligt av så många anledningar och det är inte bara fredsduvor som förstår det.
Dagen efter att jemenitiska stridskrafter för andra gången på kort tid och med hjälp av amerikanska underrättelser attackerade misstänkta al-Qaeda baser i Jemen, bordade en 23-åring nigerian vid namn Umar Farouk Abdulmutallab Northwest Flight 253 i Amsterdam på väg mot Detriot. Han klev ombord på planet – listad som potentiell terrorist efter larm från hans far i november månad- och han hade sprängmedel med sig. Den information som hittills framkommit säger att Umar Faruk Abdulmutallab har tillbringat två perioder i Yemen, varav den senaste från augusti till december 2009.
al-Qaeda på Arabiska halvön tog på sig ansvaret för Abdulmutallabs sprängningsförsök med att det var en hämndaktion för attackerna mot al-Quaidas baser just i Jemen. Talespersoner hävdade i ett uttalande att den första attacken genomfördes av amerikanskt stridsflyg och uppmanade till hämndaktioner mot amerikanska intressen i regionen (andra källor menar att amerikanska kryssningsmissiler avfyrade till havs den 17 december inledde anfallet).
Hur det än är med den saken står det fullständigt klart att det fanns ett amerikanskt engagemang i attackerna och att klartecken för detta gavs av (eller i omedelbar närhet av) Obama. Senare, den 2 januari, meddelade Barack Obama att den amerikanska administrationens uppfattning är att al-Qaeda hade betalat och planerat försöket och att de ska ”be held to account”.
Frågan är om det är det en ny front som har öppnats i det amerikanska kriget mot terrorismen, vid sidan av Irak och Afghanistan? Om man verkligen kan länka den amerikanska inblandningen i attackerna på jemenitisk mark till bombförsöket på juldagen lär det väcka en debatt i USA om var gränserna går för ”proaktivt” agerande på främmande mark och de hot detta riskerar att skapa – utöver hela problematiken med den dubbla standarden för sådana tilltag beroende på vem det är som ger order om dem.
Obama har sagt att de brister i säkerhetssystemen som uppdagades i och med sprängningsförsöket är ”totally unacceptable”. Nästa fråga är således hur effektiv säkerhetsapparaten på våra flygplatser verkligen är och vad den syftar till, egentligen? Ska vi t.ex. behöva finna oss i att granskas genom kläderna varje gång vi passerar säkerhetskontrollen? Och är det i så fall mer integritetskränkande än andra åtgärder som har motiverats genom kriget mot terrorismen och ökad säkerhet för allas vårt gemensamma bästa?
Ett antal nya regler ska implementeras i efterdyningarna av Umar Farouk Abdulmutallabs flygresa under julhelgen. Den ena mer absurd än den andra. Men nya säkerhetsregler kanske kan invagga resenärerna i trygghet -falsk eller ej- och därmed fylla i varje fall en funktion? Säkerhetsexperten Bruce Schneier påstår att det bara är två av de nya reglerna sedan 11 september 2001 som i själva verket har ökat säkerheten: stängda dörrar till cockpit och det faktum att passagerare nu vet att de ska utöva motstånd mot kapare.
Ingen som har stoppats i säkerhetskontrollen och fråntagits den bortglömda nagelsaxen ur necessären har väl betvivlat röntgenapparaternas effektivitet när det gäller metallföremål. Men hur många är tacksamma över reglerna för medhavda vätskor när man fortfarande i princip inte har en chans att upptäcka flytande sprängmedel i en schampoflaska – om mängden bara understiger den tillåtna och att den är placerad i en 1 l plastpåse?
Men, säkerhet omfattar som sagt mer än den praktiska verkligheten. Det är en känsla också, ett samspel i samhället mellan oss som lever och verkar i det. Tänk bara på svininfluensan och massvaccineringen. Tänk på den aktuella vargjakten och den rädsla för vargattacker som kommer till uttryck i den debatten (och jämför t.ex. med kamphundar).
De åtgärder som genomförs för att möta rädslan för terrorism svarar ofta upp mot de brister som närmast föregående attack avslöjade. Det fungerar nog på samma sätt som den militära planeringen för närmast föregående anfall eller kapprustningens logik, om man så vill. De åtgärder som vidtas bör vara synliga för allmänheten (eller motståndaren när det gäller kapprustning eller militär planering), just för att uppnå den känsla av att ”systemet” fungerar och visar vilja att skydda respektive försvara sig. Om det sedan fungerar också, rent praktiskt, det är inte alltid säkert.
Det är ju verkligen inte en originell tanke, att de åtgärder som vidtas riskerar att underminera det samhälle vi är så angelägna att skydda: vår öppenhet, transparens, relativa frihet och våra rättigheter som medborgare. Med våra så kallade säkerhetshöjande åtgärder riskerar vi att göra jobbet åt de vi försvarar oss emot. Vi riskerar att både finna oss i och omhulda regler som hade ansetts fullständigt otänkbara om påbudet kom ”utifrån”. Enligt samma logik riskerar jakten på terrorister, över nationsgränser och med brutala metoder, öka den hotbild man avsåg att minska. Vi måste bete oss – i vårt förhållningssätt och i vår respons- på ett sätt som är i överensstämmelse med den rättsstat vi säger oss försvara.
Jag tror att det är endast så man långsiktigt kan minska hotet från terrorister och samtidigt ha det öppna samhället och rättsstaten kvar.
Uppdatering 100105, 10:54: Ekot rapporterar under rubriken”USA pekar ut Jemen som terroristbas”
Killer Bee - en UAV (Unmanned Aerial Vehicle)
I en väpnad konflikt är alla offer. Men till skillnad från historiens stora slag är det nu civila som drabbas mest och värst. Som offer för bomber, våldtäkt, kulor.
Läser i dagens Svd att USA under nästa år förväntas satsa stort på ännu fler obemannade bombflygplan, så kallade drönare. Planen används i Afghanistan, Pakistan och Irak och piloterna kan sitta i tryggheten, långt ifrån den verklighet de verkar i.
Det kan tyckas mindre riskfyllt att använda flyg, framförallt obemannat, i väpnade konflikter. Man riskerar inte egna soldaters liv på marken, eller att nedskjutna piloter tillfångatas. Man riskerar visserligen dyra plan, men inte liv. Egna liv, alltså. Frågan är om det stämmer i det något mer långsiktiga perspektivet.
Med obemannade plan är det, som Chefsingenjören skriver, större risk att civila drabbas efter som det är svårare för den som manövrerar planet att göra en korrekt bedömning av målet. Ända sedan USA inledde sitt ”War on Terror” har vi läst om hur bombningar av civila mål i Afghanistan och Pakistan skördat många oskyldiga offer. Alla dessa civila dödsoffer leder till att stödet för den utländska militära närvaron minskar. Och till att folk söker sig till det aktiva väpnade motståndet.
Enligt Jane Meyer (som tidigare figurerat här på bloggen) så finns det två olika drönarprogram, dels ett som sköts av den amerikanska militären, dels ett hemligt som sköts av CIA. Jane Meyer säger att man mött motståndet från Pakistan genom att erbjuda den pakistanska regeringen att lägga till namn på CIA:s lista över måltavlor. Vilka som hamnar på de omfattande listorna och av vilka skäl vet vi inte. Till skillnad från operationer som utförs av militären är insynen och den demokratiska kontrollen över CIA:s operationer minimal.
Tvärtemot vad man kanske förväntar sig så är Obama en ivrig tillskyndare av användandet av obemannade bombplan:
The Obama Administration has carried out as many unmanned drone strikes in its first ten months as the Bush Administration did in its final three years. It’s the favorite weapon of choice right now against Al Qaeda, and for good reason: It’s been effective in killing a lot of people the U.S. wants to see dead.
För att vinna sitt diffusa krig säger sig USA behöva vinna över människors ”hjärtan och sinnen”. För att lyckas med det måste man inte bara minimera antalet civila offer, utan också faktiskt främja deras säkerhet.
Närvaron av bombplan som flyger över huvuden på folk inger skräck, inte trygghet. Svarta omänskliga skepnader som siluetter mot himlen. En traumatiserad civilbefolkning är ingen bra grund för fred.
Den 16 september 2007 inleddes en granskning av privata militära företag som borde ha inletts för länge sedan. Uppmärksamheten följde en skjutning i centrala Bagdad, när soldater från säkerhetsföretaget Blackwater – som skyddade en amerikansk diplomatkonvoj – plötsligt öppnade eld och dödade många och sårade ännu fler. Henrik Hamrén skrev nyligen om fenomenet i Sydsvenskan:
”En av de inblandade Blackwatersoldaterna har erkänt dråp. Resten, fem stycken, åtalades vid en federal domstol. I går lades åtalet mot en av dem ned. Rättegången mot de övriga fyra männen inleds i början av nästa år. Det blir första gången som privatanställda soldater i Irak ställs inför rätta.”
Det var dock inte en enstaka händelse. En amerikansk kongressrapport visade senare att Blackwater hade varit inblandat i minst 195 skottlossningar i Irak sedan 2005. I 80 procent av fallen avlossade företagets personal de första skotten.
Enligt en rapport från den amerikanska kongressens revision, U.S. Government Accountability Office (GAO), arbetar ungefär 48 000 personer som soldater och säkerhetspersonal anställda av privata företag i Irak. Ingen vet dock riktigt hur många funktioner totalt sett i USA:s krigsmakt som upprätthålls av privatanställda. Ingen vet hur många av dessa som rekryteras från andra länder än USA, t.ex. från Östafrika.
Enligt The EastAfrican är tusentals kenyaner och ugandier kontrakterade för amerikanska privata militära företag i Irak och Afghanistan. De tjänar mellan $500 och $800 i månaden:
“They are cheaper than Americans or Westerners — maybe by a factor of five or six.”
Privata soldater kan tjäna mer än 1 000 dollar per dag (om de är amerikaner eller västerlänningar vill säga), vilket naturligtvis är långt mer än en statsanställd soldat. Det finns exempel på att företag fakturerar den amerikanska staten 1 222 dollar per dag för en ”säkerhetsspecialist”.
FN har ingen entydig policy när det gäller privata militära företag. Världssamfundet lever med den Legosoldatskonvention som FN antog 1989 och som lämnar mycket att önska när det gäller PMF. FN arbetar dock för närvarande med att ta fram ett regelverk för privata soldaters legala status i krig.
Men juridikens paragrafer är en sak. Moraliska aspekter en annan.
Vem är den västerländska legosoldaten? Är det den fattigaste, som inte har något att förlora, som ska föra ”våra” krig?
Läs också “War veterans make Iraq their business” I Financial Times och lyssna på Konflikt i SR från juni 2007.
I USA är ifärd med att fira Thanksgiving, men när firandet är över och kalkonen uppäten kommer ytterligare 34 000 soldater och officerare få inställelseorder för tjänstgöring i Afghanistan. Beslutet är inte fattat, men enligt amerikanska medier verkar en truppförstärkning i den storleksordningen vara det väntade resultatet.
För många av de kvinnor och män som nu ska åka är det inte den första missionen de genomför, eller ens den andra. Kriget är inne på sitt åttonde år. Den amerikanska närvaron har nu varat 2,5 gånger så länge som WWII och överskrider Vietnamkriget i tid under 2010.
De 68 000 amerikaner som redan är i Afghanistan samt de 45 000 som är där från andra länder räcker alltså inte. Den 7 december är det NATO-möte i Bryssel. Då förväntas USA sätta press på sina allierade för ytterligare truppbidrag. Det lär inte bli lätt och det är inte självklart i USA heller.
En ny opinionsundersökning från CNN redovisar att den amerikanska opinionen är splittrad: 50 procent stödjer en truppförstärkning medan 49 procent är emot det. 66 procent tycker att kriget går dåligt (det är en ökning med 11 procent sedan mars i år). Kriget har såhär långt krävt mer än 900 amerikanska liv.
Indiens premiärminister, Manmohan Singh, besöker just nu USA. Indien är en av de största bidragsgivarna till Afghanistan, något som möts med misstänksamhet i Pakistan samtidigt som ett minskat spänningsläge mellan kärnvapenmakterna skulle medge en omfördelning av militära resurser i Pakistan, från gränsen till Indien till kriget mot Talibanerna.
Vid en presskonferens går med anledning av besöket sade Obama bland annat:
”It’s going to be important to recognize that in order for us to succeed there, you’ve got to have a comprehensive strategy that includes civilian and diplomatic efforts”.
Just det.
Den genomsnittliga livslängden i Afghanistan är bara 43 år. Var femte barn dör före sin femåriga födelsedag och då har ändå spädbarnsdödligheten minskat under den internationella närvaron. Den brittiska biståndsorganisationen Oxfam har tillsammans med lokala organisationer gjort en undersökning som visar att fattigdom och korruption driver kriget i Afghanistan. Sjuttio procent av de intervjuade angav arbetslöshet och fattigdom som den viktigaste drivkraften i kriget och 48 procent angav korruption och ineffektivitet i den afghanska regeringen som en viktig faktor. Det är en dyster, för att inte säga nattsvart bild.
För ett dygn sedan började 494 svenska soldater sin tjänstgöring i Mazar-i-Sharif. SF18, som styrkan heter, har ett ansvarsområde som motsvarar ungefär en femtedel av Sveriges yta. Riksdagen debatterade nyligen den svenska insatsen med anledning av det utskottsbetänkande som följer på regeringens proposition 2009/10:38 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF).
Protokollet från debatten finns att läsa här (anf. 171 och framåt).
De av oss som i varierande grad förespråkar fortsatt militär närvaro tenderar fortfarande göra misstaget att inte rikta hård kritik mot det som förtjänar den. Förmodligen i en missriktad omsorg om opinionsstödet för det svenska bidraget. Jag är övertygad om att de är de starkaste förespråkarna som ska vara de hårdaste kritikerna och mest högljudda kravställarna. Det kan handla om USA:s och OEF:s krigföring, tortyr och systematiska krigsförbrytelser, de fortsatta bristerna vad gäller helhetssyn på insatserna, det faktum att det civila biståndet fortfarande är för litet i omfattning eller sådant som har att göra med brister i vårt stöd och omhändertagande av hårt ansträngd civil och militär personal som arbetar på plats i Afghanistan. Ja allt som brister och måste förbättras.
På motsvarande sätt bör motståndarna till de militära insatserna kunna diskutera svårigheter och risker med ett militärt tillbakadragande i nuläget. De som kräver militärt tillbakadragande omedelbart är fortfarande svaret skyldiga: Vad händer då och hur ser vårt ansvar ut för det som händer? Att upphöra med det svenska militära bidraget skulle i dagsläget enbart innebära att det blir mer av det som kritikerna vänder sig mest emot: Det skulle med all sannolikhet vara USA och OEF som fick täcka upp. Är det bättre?
Frågan är inte enkel och verkligen inte svart eller vit. Men just detta faktum bör föranleda en debatt utan låsta positioner i sedan länge grävda skyttegravar.
Det är bara ett par veckor tills president Obama tilldelas Nobels fredspris. Det har skrivits mycket om hurvida han förtjänar priset eller inte, och de flesta verkar överens om att han får priset för vad han förhoppningsvis kommer att åstadkomma, snarare än för vad han fått gjort under sitt knappa år som president.
För ungefär ett år sedan vad jag på ett seminarium om USA:s bruk av tortyr i New York. Seminariet arrangerades av American Constitution Society och Amerikanska PEN. Publiken bestod av New York-liberaler som delade organisatörernas uppfattning om det systematiska användandet av tortyr som USA då använde sig av, och vars främsta förespråkare satt på landets högsta ämbeten, så som vice president Dick Cheney.
Obama var vald, men hade ännu inte tillträtt. Det var tydligt att såväl paneldeltagare som publik kände sig alienerade, som en distingerad minoritet som tappat tilltron till politikerna. Osäkerheten inför vad Obama verkligen skulle göra när han tillträdde var nästan lika stor som förhoppningarna. Debatten i USA hade förskjutits helt – från att tortyr var något som ”de onda” höll på med till att bli ett nödvändigt verktyg för de goda i kampen mot de onda. I verkligheten och i Hollywood (som i TV-serien 24). Nu är frågan om normen kan förskjutas tillbaka igen.
Det första Barack Obama gjorde när han tillträdde var att skriva under en order om att Guantanamo skulle stängas inom ett år. Nu i veckan erkände han för första gången offentligt att han inte kommer att ha lyckats. Motståndet från republikaner i kongressen har satt käppar i hjulet. Deras skepsis är stor kring att föra fångarna till USA för rättegångar i amerikanska domstolar. Det blir intressant att se hur rättegångarna i New York går. Ett av flera dilemman är hur man ska hantera bevisföring som framkommit under tortyr på Guantanamo. Det finns ju många som på goda grunder hävdar att information som lämnas under tortyr inte är vatten värd.
Ett år har gått sedan seminariet i Greenwich Village och Guantanamo är ännu inte stängt. Den luttrade panelen bestående av Jane Meyer, Scott Horton och Elisa Massimino hade rätt i sin skepsis. Men också i sina förhoppningar. President Obama tänker stänga Guantanamo och nyligen lanserades kampanjen Close Gitmo Now! av organisationen New Security Action för att hjälpa honom att bearbeta motsträviga republikaner.
Men det finns inte bara ett Guantanamo, det finns flera. Bagram i Afghanistan, till exempel, kallas ibland ”det andra Gitmo”. New York-liberalerna kommer att ha mycket att göra för lång tid framöver.
”Welcome to the wartime contracting bazaar in Afghanistan. It is a virtual carnival of improbable characters and shady connections, with former CIA officials and ex-military officers joining hands with former Taliban and mujahedeen to collect US government funds in the name of the war effort.”
Texten kommer från The Nations Aram Roston’s mycket intressanta artikel om hur den amerikanska militären köper tjänster av sina motståndare och om vänskapskorruptionen mellan politiker och säkerhetsföretag.
USA anlitar afghanska säkerhetsföretag för att garantera säkerhet vid transporter inom landet. Säkerhetsföretagen betalar talibanerna i området för att inte attackera den aktuella transporten. Hur dyrt det blir beror på typ av transport. Så får de amerikanska soldaterna det de behöver för att fortsätta kriget, så får talibanerna pengar att köpa det de behöver för att fortsätta kriget.
Col. David Haight, som leder the Third Brigade of the Tenth Mountain Division säger: ”But I know that it is what it is: essentially paying the enemy, saying, ‘Hey, don’t hassle me.’ I don’t like it, but it is what it is.”
Krigets logistik. Krigets logik.
Seger till varje pris. Det verkar vara den kraft och den målsättning som driver Vita husets stabschef Rahm Emanuel.
I en film som snart har premiär skildras demokraternas valseger i kongressvalet 2006. Det val som bäddade för Obamas seger två år senare och som gjorde att 
demokraterna för första gången sedan 1994 kunde utropa sig själva till vinnare. I tolv år hade de ägnat sig åt att slicka såren och släpas med den republikanska segermaskinen.
Rahm Emanuel basade över valkampanjen 2006, och en av hans främsta uppgifter tycks ha varit att leta fram vinnande kandidater för att ta de 15 extra platser som krävdes för att få majoritet. Berättelsen om hur han fick Heath Shuler, före detta quarterback i Washington Redskins, att ställa upp är nästan rörande. Shuler var rädd för att det skulle ta upp för mycket av hans liv, att barnen skulle bli lidande, och tackade nej. Då började Emanuel ringa till honom varje dag, och han fick även ett dussintal andra att göra det samma. ”Jg sitter i bilen nu på väg till mina barns fotbollsträning.”, sade Emanuel en gång. ”Jag tänkte bara berätta det.” Eller: ”Nu ska jag hämta mina barn i skolan. Sedan jag kom in i kongressen hinner jag göra det oftare än någonsin.”
Shuler är en mycket konservativ demokrat, och delar inte Emanuels åsikter om särskilt mycket, men han skulle också kandidera i ett konservativt valdistrikt i North Carolina och Emanuel räknade med att kunde vinna.
Shuler föll för Emanuels tryck, ställde upp, vann och blev därmed en av förklaringarna till att demokaterna återtog kongressen.
Filmen om valet 2006 beskriver Emanuel nästan som en grävling. Han biter och håller fast käkarna tills det krasar. Men han framstår också som rätt lös i kanterna rent politiskt.
”Jag brydde mig inte om var kandidaterna kom ifrån,” säger han. ”Jag hade ingen särskild preferens för vare sig geografi eller ideologi. Det enda jag brydde mig om var siffran 15.”
Nu ser man konsekvenserna av den hållningen. Det är just de högerorienterade demokraterna som plockats in för att vinna konservativa distrikt som satt käppar i hjulet för Obamas plan för sjukförsäkringen. De har tvingat honom att gå mot mitten och tunna ut löftena från valrörelsen.
Det kan vara värt att tänka på i ett svenskt politiskt klimat, där man ofta säger att kandidaterna måste bli viktigare på partiernas bekostnad.
Men det kan också vara viktigt att tänka på det faktum att Obama kanske aldrig blivit vald, och definitivt inte kunnat lägga fram någon plan för sjukförsäkringen, om in Emanuel hade fixat de där 15 platserna 2006. Ibland måste politiken vara pragmatisk och ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg fram.
Världens blogg 
Senaste kommentarer