You are currently browsing the category archive for the ‘Säkerhetspolitik’ category.
Nås av nyheten att Saab erkänner att mutbrott begåtts i samband med de stora flygplansaffärerna i Sydafrika. Saabs egen utredning visar att BEA Systems i hemlighet använt ett Saab-företag i Sydafrika för att dölja utbetalningar på miljonbelopp.
Enligt journalisten Nils Resare, som skrivit boken Mutor, makt och bistånd om Jas-affären, är utredningen nu överlämnad till åklagare Gunnar Stetler. Han kommer att fatta beslut om att starta ny förundersökning innan midsommar.
Äntligen rör det på sig! Här på Världens blogg har vi tidigare skrivit om affären, och det svenska rättsväsendets bristande förmåga att ta en av de största korruptionskandaler som Sverige varit inblandat i, på allvar. Nu får vi hoppas att man går till botten med det här ordentligt.
Efter regeringens senfärdiga och vankelmodiga hantering av Libyenkrisen var det många som välkomnade att man äntligen fattade beslut om det svenska deltagandet. Det var i elfte timmen – lägligt inför NATO:s generalsekreterares stockholmsbesök i veckan och turligt nog i samband med toppmötet om Libyen i London. Men av historien har vi uppenbarligen inget lärt och i sedvanlig svensk anda verkar det viktigare att visa flagg än att verkligen göra skillnad. Denna gång manifesterat å ena sidan av Socialdemokraternas drivkraft att påminna regeringen om sin minoritetsställning och å andra sidan av regeringens beslut om att tillmötesgå Socialdemokraterna hellre än att säga att det i sådana fall är bättre att använda de 200 miljoner kronor som insatsen beräknas kosta till den civila insatsen – till stöd för de civila på marken som Sverige nu ska flyga över och lämna till andra nationer att skydda.
Slutsatsen av många smärtsamma och skamfyllda situationer i modern tid är att styrkor som ska skydda civilbefolkningar i enlighet med FN:s resolutioner måste ha ordentliga mandat att agera samt utrustning adekvat för ändamålet. Annars riskerar insatserna bli i bästa fall meningslösa och i sämsta fall kontraproduktiva. Många av oss minns till exempel de nederländska styrkor som stod maktlösa under Srebrenicamassakern.
I det aktuella Libyenfallet kommer vi förvisso inte riskera en sådan situation, för om de svenska piloterna ser civila som angrips på marken kommer inte dessa lämnas i sticket – då ska nämligen enligt Urban Ahlin (S) de svenska piloterna ” flyga därifrån” i de snabba Gripen-planen så att ”flygplan från ett annat land” kan komma och ingripa (Studio Ett 110329). Ahlin verkar tro att andra nationer inte är så nogräknade och att de ska bortse från de sedvanliga Rules of engagement (ROE) som stipulerar att anfall ej får göras i efterhand.
Det finns ytterligare problem med detta resonemang: Varför ska Sverige låta andra länder genomföra det som är FN:s resolutionens huvudpoäng, nämligen att skydda civilbefolkningen, om vi nu tycker det är principiellt rätt att dessa skyddas även genom insatser mot marken från luften? Är det svenska händer som inte ska smutsats med detta, så att vi kan applådera andra länder som gör det som vi inte vill? Vad är det som gör att just Sverige – som ändå bestämt sig för att delta i insatsen och detta med ett unikt brett politiskt välkomnande av FN:s beslut – inte ska befatta sig med just markmålsbekämpning? Om det hade varit brister i materiel eller utbildning hade det varit en sak, men så är faktiskt inte fallet och det borde naturligtvis den militärt intresserade utrikesministern Carl Bildt känna till (eller låta sig informeras om).
Resultatet av den politiska processen i Sverige är enligt min mening icke godkänt åt något håll. Regeringen Reinfeldt försöker nu framstå som handlingskraftig och lägga skulden på Socialdemokraterna för de begränsningar av insatsen man egentligen inte hade velat ha. Men inte hade Socialdemokraterna plötsligt stoppat en insats som man har avkrävt regeringen med buller och bång den senaste tiden, om statsministern hade villkorat insatsen som sådan mot rimliga mandat för den svenska styrkan?
Och vad gäller Socialdemokraterna kan man bara konstatera att de antingen föll för frestelsen att örfila regeringen med sin parlamentariska minoritetsställning eller att de återuppväckte Thage G. Petersons gamla resonemang från 90-talet om att svenska soldater ska vara på Balkan, men de skulle inte ha några stridande uppgifter. Alltså återigen: I princip tycker vi att någon ska göra något, men det ska inte vara vi. Det är lätt att misströsta och tänka att både Reinfeldt och Juholt är belåtna över frågans utgång, när de i själva verket borde vara lika besvikna över det gemensamma misslyckandet.
Regeringen beräknar att den svenska insatsen kostar cirka 200 miljoner kronor att genomföra. Frågan är om man inte i detta läge hellre hade lagt dessa miljoner på den civila insatsen – till stöd för de människor av kött och blod på marken som FN-resolutionen kom till för att försvara.
Jag är nog inte den ende som förvånats över att UD och den svenska utrikespolitiken varit så valhänt inför utvecklingen i Mellanöstern. En del kan förklaras med Bildts och den borgerliga regeringens generellt realpolitiska hållning (vänta med tydliga uttalanden tills man vet vem som går vinnande ur striden), annat kan bero på EU-samordningen. Medan EU-länderna gör upp om en gemensam linje (som nästan alltid blir oambitiös och nedtonad eftersom alla måste vara överens) rusar verkligheten förbi utanför den stängda mötesrummen.
Men det kan också bero på att den svenska utrikespolitiken saknar politisk analys. Matthias Mossberg presenterar en sådan tolkning på dagens DN-debatt. Han menar att den säkerhetspolitiska och militära analysen tagit över utrikespolitiken och att UD inte längre presenterar några intressanta civila motbilder. Kanske även det en effekt av ”den tysta diplomatin”.
”9. Calls upon all Member States, acting nationally or through regional organizations or arrangements, to provide assistance, including any necessary overflight approvals, for the purposes of implementing paragraphs 4, 6, 7 and 8 above;”
Så kom då äntligen Säkerhetsrådets resolution om flygförbudszon över Libyen. En kollektiv suck av lättnad uttrycks från norr till söder, men också från höger till vänster i svensk politik, i alla fall nu när beslutet är fattat. För en utomstående betraktare kan det se ut som upp- och nervända världen.
Den moderatledda regeringen talar emot både EU som militär aktör i Libyen och svenskt deltagande med hänvisning till att flygförbudszonen av allt att döma blir en NATO-insats. Detta är alltså samma regering som omfattar (minst) två NATO-positiva partier och som i skrivande stund håller en svenskledd EU Battlegroup i beredskap.
Samtidigt pratar företrädare för oppositionen sig varma för svenskt agerande. I gårdagens riksdagsdebatt om situationen i Libyen sade Hans Linde (V) att det är ”avgörande att omvärlden agerar, att omvärlden reagerar och att omvärlden använder alla de verktyg som folkrätten ger oss möjlighet att använda. I en kommentar till Flamman säger han att omvärlden har en skyldighet att agera ”i ett läge när regimen i landet sätter in attackhelikoptrar och stridsflyg mot sin egen befolkning.”
Gustav Fridolin (MP) var inne på samma linje:
”Nu måste vi göra det vi kan för att stoppa Khadaffis hänsynslösa bombningar. Därför måste Sverige med kraft i FN kämpa för verkningsfulla åtgärder inklusive en verkningsfull flygförbudszon.”
Urban Ahlin, som har Socialdemokraternas riksdagsgrupp bakom sig i krav på att Sverige bör vara berett att bidra till insatsen om FN så begär, pekade i debatten på den snabbinsatsstyrkan vi har i beredskap och sade att han utgår från att regeringen gör förberedelser så att den kan användas.
Men utrikesminister Carl Bildt var tydlig. Han sade att det handlar om USA och det handlar om NATO och ansågs sig nödgad att påminna de rödgröna om att EU inte är militariserat. Nu har både utrikesministern och statsministern på kort tid slagit fast bodelningen mellan EU och NATO. När det brinner är det NATO som ska släcka och svenska resurser – egna registerförband varav vi betalar dyrt för den 10-dagars beredskap som några av dessa innehåller, samt resurser som kanaliseras genom EU Battlegroupkonceptet – är vare sig det första eller sista man tänker på.
I skrivande stund sitter NATO:s beslutande organ, Nordatlantiska rådet, i möte för att diskutera vilken roll man eventuellt ska ta i Libyen. På mötet diskuteras innebörden av resolutionen och planera för alla möjliga eventualiteter, enligt NATO:s taleskvinna Oana Lungescu (ATP). Om alliansens tre villkor är uppfyllda för NATO att reagera – ett påvisbart behov för alliansen att agera, starkt regionalt stöd och en tydlig rättslig grund – står alliansen redo att agera som en del av den breda internationella insatsen, säger Lungescu.
Notera vad hon säger. Hon pekar på att NATO är redo att agera som en del av den breda internationella insatsen. Uppenbarligen anser inte NATO att den bodelning som regeringen förfäktar är så självklar.
Ingen företrädare för riksdagspartierna har, såvitt jag hört, uttryckt att kraven på världssamfundets agerande villkoras med att det inte får ske under NATO:s ledning och med starkt amerikanskt inslag. NATO kan uppenbarligen vara bra att ha ibland, i synnerhet när EU inte har förmågan – vilket dessa partier har ansett att EU inte ska ha. Och inget av regeringspartierna har sagt att vi lika gärna kan avanmäla de dyra registerförband som Sverige håller sig med, eftersom de ändå inte ska användas – eller att det här är sista gången Sverige leder en EU Battlegroup eftersom de inte behövs när NATO ändå gör jobbet.
Kritiken mot Battlegroupkonceptet lär nu ta ny fart och engagera fler. Frågan är vad slutsatsen blir när man ropar på kapaciteten och kritiserar konceptet utifrån att man inte använder det, snarare än för dess existens? Att resurserna istället ska läggas på svenskt deltagande NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF), vilket (S) tidigare har avvisat med hänvisning till försvarsbudgeten och som regeringen valt att inte gå fram med?
I de politiska partiernas intressanta ställningstaganden kring Libyen finner både blåa, röda och gröna skäl till politisk rannsakan:
Hur går det ihop att på en och samma gång vilja avveckla all militär verksamhet och samtidigt sluta upp bakom världssamfundets skyldighet att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten? I situationer där de fredliga medlen visar sig otillräckliga måste detta göras med vapen i hand. Vilket land ska i så fall ta på sig dessa uppgifter? Och vem ska tillverka de vapen som dessa soldater ska utrustas med?
Man kan kalla det vi ser nu för pragmatism, men det håller inte i längden. För hur ska man på en och samma gång kunna vara emot militära satsningar, internationella övningar och NATO-ledda insatser om alltihop är förutsättningar för det man anser nödvändigt i vissa situationer? Vi kan rimligen inte bara peka på andra och säga att de ska utföra uppgifterna – och det är det heller ingen som i dagsläget gör.
Och från motsatt håll: Att lägga resurser på något man motiverar med att EU måste ha militär kapacitet som en del av sin verktygslåda, fram till att plötsligt slå fast att allt som har med snabba och skarpa militära insatser att göra sköter NATO – ja då framstår hela den försvarsomställning som vi har ägnat oss åt de senaste 15 åren som både märklig och omotiverad. Vad drar partierna för slutsatser av det?
(Inlägget är även publicerat på Newsmill)
I natt antog FN:s säkerhetsråd en resolution om Libyen. På TV ser vi mängder av libyska män (uteslutande män) fira beslutet på gatorna i Benghazi. Man beslutade om att införa den flygförbudszon som varit så diskuterad de senaste dagarna, men gick betydligt längre än så då man beslutade att medlemsländer får möjlighet att:
”take all necessary measures… to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamhariya, including Benghazi, while excluding an occupation force.”
Det är ett mycket långtgående beslut. Men öppet för olika tolkningar vad det verkar. En del tolkar det som att man tillåter alla typer av ingripanden som inte leder till ockupation, andra som att resolutionen utesluter trupper på land över huvudtaget. Jag har ännu inte lyckats hitta resolutionstexten i sin helhet på FN:s hemsida, så jag har inte läst hela.
Intressant att notera dessa dagar är att många politiker och opinionsbildare som generellt är mycket kritiska till internationella militära ingripanden (inte minst då USA varit drivande) argumenterat för en flygförbundszon. Men även en flygförbudszon innebär ett militärt ingripande. Någon måste patrullera luftrummet och bemöta eventuella plan som eventuellt skulle trotsa flygförbudet. Man måste vara beredd att saker inträffar som gör att man steg för steg dras in i flera typer av militära aktioner som en konsekvens av ett första åtagandet. Det gäller att hålla huvudet kallt och se var man måste dra gränsen. Det är oftast lättare att göra i efterhand än i samma sekund som gränsen passeras.
Frågan är nu också vem som ska ta på sig uppgiften att upprätthålla flygförbudszonen. Enligt Al-Jazeera har EU inte kapacitet nog och arabländerna är inte villiga att ta på sig det ensamma. Så alla blickar riktas mot USA. Det är återigen upp till USA att infria andra länders önskan. Inte konstigt att USA tvekat. Det ska mot denna bakgrund bli spännande att se hur opinionen här hemma till det militära ingripandet kommer att utvecklas.
Det är ett stort och betydelsefullt beslut på så många sätt. För Libyens framtid: Hur kommer de militära insatserna se ut? Hur kommer man agera om oppositionen är för svag, kommer man aktivt strida vid deras sida mot Ghaddafis? Hur ser ansvaret ut när stridernas mest kritiska skede är över? Men också generellt: Att säkerhetsrådet förmår ta ett sånt här beslut utan veton. Och, inte minst, kommer beslutet att vara prejudicerande?
Världens blogg har den stora glädjen att publicera ett inlägg av Lena Ag, Kvinna till Kvinnas generalsekreterare. Kvinna till Kvinna är en insamlingsstiftelse som stödjer kvinnors organisering i konfliktområden och samarbetar med kvinnoorganisationer som tar en aktiv del i arbetet för fred och återuppbyggnad. 2002 fick Kvinna till Kvinna Right Livelihood Award för sitt framgångsrika stöd till kvinnors freds- och försoningsarbete.
I rapporten ”Security on whose terms” ställer Kvinna till Kvinna frågan vad som hade hänt om kvinnor för ett ögonblick betraktades som en egen etnisk grupp. Skulle då inte det massiva, könsbaserade våldet som kvinnor utsätts för världen över, dag efter dag, år efter år, i form av könsstympning, hemgiftsbränningar, massvåldtäkter, hedersmord, våld i hemmet, trafficking för sexuella ändamål, brudkidnappningar, barnäktenskap med mera betraktas som ett pågående lågintensivt krig? Vi talar ju om astronomiska siffror.
Ett citat ur Per Wirténs artikel på Expressens kultursida den 17 januari i år:
”Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats – just för att de är flickor – än män dött under 1900-talets alla krig. Ja, varje årtionde dödas fler flickor än alla de människor som slaktats under 1900-talets olika folkmord. För några år sedan började ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen summera antalet ”saknade kvinnor”, de som enbart på grund av kön aborterats eller dödats som spädbarn. Han landade i att världen saknar 107 miljoner kvinnor.”
Ett annat exempel i en internationell statistikjämförelse från UNFPA:
”Violence kills and disables as many women between the ages of 15 and 44 as cancer. And its toll on women’s health surpasses that of traffic accidents and malaria combined.”
Om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle då inte detta könsbaserade våld mot kvinnor just för att de är kvinnor klassas som ett hot mot den globala stabiliteten och freden?
Lena Ag
Generalsekreterare för Kvinna till Kvinna
”Försäljningen av Jas till Sydafrika måste stoppas” skriver Desmond Tutu och KG Hammar med flera på DN debatt i dag. Den europeiska vapenlobbyn lyckades, med hjälp av sina regeringar, förmå den Sydafrikanska regeringen att köpa vapen för 42 miljarder kronor. Hälften av summan rörde svensk export av Jas Gripen.
Krigsmateriel för 42 miljarder trots att det inte fanns något särskilt säkerhetspolitiskt hot. Det största hotet var och är snarare fattigdomen och den svaga demokratin och vapenaffärerna påverkade båda dessa negativt – fattigdomen indirekt eftersom pengarna hade kunnat användas för att stävja den, den svaga demokratin direkt eftersom vapenaffärerna utlöste ”en kultur av korruption”, som artikelförfattarna uttrycker det.
Artikeln påminner mig om att jag ska beställa boken After the Party av den f.d. sydafrikanske politikern Andrew Feinsten. Feinsten hade insyn i turerna kring vapenaffären och krävde en ordentlig utredning av vapenaffären, vilket ännu inte skett. Inte heller i Sverige är vi förmögna att ta itu med korruption. Vi lever i en föreställning om att korruption är något som sker någon annanstans, inte i Sverige.
Överåklagare Christer Van der Kwast lade i maj förra år ner förundersökningen om mutor i samband med Jasaffärerna. Han misstänkte att mutor förekommit, men trodde inte att han skulle kunna vinna en rättegång på grund av de hårda beviskraven. Han hade haft en enda polisman, och en ekonom på deltid, till hjälp i en enormt omfattande utredning som sträcker sig över minst åtta länder. I Tjeckien återupptogs häromveckan en förundersökning om mutor i ett annat fall av Jasförsäljning 2004. Även i Österrike överväger man att återuppta en utredning. Men i Sverige tog det stopp.
Att den svenska regeringen genomförde en enorm ”Sydafrikasatsning” just 1999 och förväntade sig att folk skulle tro att det var en slump att det skedde samtidigt som arbetet med att få till vapenaffären är deprimerande. Eva Fanchell beskriver turerna kring projektet i boken Vänninan, en bok som sannerligen ger en osmickrande version av politiken och politikerna.
Vapenhandeln för med sig så många problem. Mindre uppenbara, som att den när korruption och försvagar demokrati och rättssamhälle. Uppenbara, som att vapnen hamnar i fel händer: att islamistiska milismän i Somalia använder det svensktillverkade granatgeväret Carl Gustav, kunde läsa om i Dagen härom dagen.
Världens blogg presenterar ett nytt inlägg av Anders Eriksson. Anders arbetar till vardags som generalsekreterare på Värnpliktsrådet. Han deltog i S-Studenters ”10-talsprogrammet” med ett kapitel om säkerhetspolitik och har ett särskilt intresse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Arktis- och Barentregionerna.
Bör Sverige gå med i Nato? Frågan är åter på dagordningen sedan Mona Sahlin och Urban Ahlin (s) skrivit ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i samband med utrikesnämndens sammanträde i veckan. Att socialdemokratiska företrädare gör utspel kring Nato just nu är inte särskilt märkligt då det är valår och de vet att opinionen, än så länge, är skeptiska till ett svenskt medlemskap. Att dessutom regeringspartierna är splittrade i frågan sinsemellan spelar förmodligen in en del även det.
Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan inte frågan om det svenska medlemskapet vara det i sig intressanta, utan hur Sverige på bästa sätt bidrar till att skapa fred och säkerhet i närområdet. Och då blir inte frågan så enkel som såväl förespråkare som motståndare gör gällande. För några veckor sedan skrev A. Wess Mitchell och Robert Kron, båda vid Washingtonbaserade CEPA, en artikel på webbplatsen Real Clear World, om Natos relation till sina medlemsstater i vårt närområde. Artikeln är intressant i sin helhet, men för sammanhanget kanske allra mest vad de skriver om Sverige och Finland:
”Political energy should also be channeled northward to membership for Sweden and Finland. These traditionally neutral states are becoming more open to the prospect of joining NATO in the aftermath of the 2008 Georgia War. Shoring up this northern shoulder would rally the Alliance around a practical and achievable goal, alleviating institutional gridlock over failed expansion to the East and bolstering confidence among the exposed Baltic States.”
Är ökad säkerhet för de baltiska staterna givet av ett svenskt och finskt medlemskap i Nato? Nja, det är nog inte riktigt så enkelt. Baltstaternas medlemskap i Nato och EU har uppfattats som nederlag från rysk sida, och har fått dem att agera pressat. Natos, och andras, ökade verksamhet i Arktis och det som, inom EU, kallas the High North har dessutom lett till de allt mer frostiga relationerna mellan alliansen och Ryssland, vilket Lars Gyllenhaal skrev om i två mycket läsvärda artiklar i NSD i somras. Vi kan bara spekulera kring den ryska reaktionen på svenskt och finskt medlemskap i alliansen, men det är inte alls givet att det skulle stärka stabiliteten och säkerheten i regionen.
Det finns en annan aspekt, som delvis anknyter till detta. Björn von Sydow (s) höll häromåret ett anförande om säkerheten i Norden. Där påpekade han bland annat att USA har huvuddelen av sina dugliga styrkor uppknutna i Afghanistan och Irak, vilket tveklöst försämrar deras möjlighet att agera i vårt närområde. Då USA står för ungefär 70% av Natos militära kapacitet innebär det i praktiken detta även Natos förmåga att agera, vilket Johan Westerholm ofta påpekar på sin blogg.
Att då, som Sahlin och Ahlin gör i det öppna brevet, ifrågasätta att ”svenska JAS-plan ska sköta luftövervakningen för dessa Natoländer” ter sig ganska märkligt. Särskilt som man lyfter fram det nordiska försvarssamarbetet i den rödgröna överenskommelsen om försvars- och säkerhetspolitiken. Okej att Baltstaterna formellt inte räknas till Norden, men de går inte att bortse från. Thorvald Stoltenberg föreslog gemensam luftövervakning av Island i den rapport han presenterade för Nordens utrikes ministrar förra året, och jag tycker att det även bör kunna inkludera Baltikum i en trovärdig säkerhetsstrategi för vårt närområde.
Sammanfattningsvis, ett medlemskap i Nato ger inte nödvändigtvis mer säkerhet till vår region. Det är snarare så att allt mer tyder på att länderna i vår region måste ta ett allt större ansvar för den gemensamma säkerheten.
Utöver att det inte per automatik leder till ökad säkerhet, finns det argument som direkt talat emot ett svenskt medlemskap i Nato. Möjligheten till en nationell handlingsfrihet i säkerhetspolitiken och att Nato fortfarande har taktiska kärnvapen som en central del i alliansens försvarsstrategi är två, för mig, tungt vägande argument för att fortsätta stå utanför. Så min poäng är inte att Sahlin och Ahlin, och andra för den delen, har fel i att motsätta sig ett svenskt medlemskap. Min poäng är att frågan är komplex och innehåller mängder av perspektiv, vilket definitivt motiverar en mer genomgripande utredning i frågan. Inte minst förtjänar diskussionen om vår relation till alliansen något annat än plakatpolitiska utspel.
Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin och partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin konstaterar i ett öppet brev till statsministern och utrikesministern att regeringen spretar i Natofrågan. Sahlin ser en ”glidning mot ett Natomedlemskap som jag inte vill se” och hon vill också ha besked om regeringen ska genomföra en utredning av ett svenskt Nato-medlemskap.
Reinfeldt säger till TT att regeringen ”inte har öppnat för någon Natoutredning som det beskrivs i brevet. Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen gäller fortsatt som grund”.
Nej, i Sverige och Stockholm är det tyst. Det kan bero på att Bildt pratar av sig i Helsingfors – där debatten om Nato är om inte livlig så i alla fall befintlig, vilket faktiskt den svenska regeringen förtjänstfullt bidrar till. Det går väl an om det sker på bortaplan, kanske man tänker.
Alldeles nyligen arrangerade nämligen Sverige och Finland gemensamt ett seminarium i Helsingfors om Natos framtid utifrån det pågående arbetet med Natos nya strategiska koncept. Detta koncept, som ska definiera Natos verksamhet och utveckling under de kommande åren, är naturligtvis mycket viktigt för Natos medlemsländer, likväl som för alla andra som direkt eller indirekt påverkas av organisationens utveckling och inriktning. Konceptet ska antas i slutet av 2010.
Värd för seminariet var Finlands utrikesminister, Alexander Stubb och närvarande var Natos generalsekreterare, medlemmar i Natos expertgrupp, företrädare för Nato- och partnerländer och representanter för internationella organisationer, forskningsinstitut och frivilligorganisationer. Samt Sveriges utrikesminister Carl Bildt, vilket naturligtvis är helt i sin ordning.
På det finska utrikesdepartementets hemsida kan man läsa
att Finland och Sverige vid sidan av seminariet skriftligt har framfört sina synpunkter på Natos roll i krishantering, EU:s och Natos samarbete och nordiskt samarbete för Natos expertgrupp och Natoländerna. Och då blir det verkligen intressant. Det innebär att Sverige har en åsikt om Natos framtid. Dessa skriftliga synpunkter vore väl något för riksdagen och Försvarsberedningen att diskutera?
Till dess att regeringens linje debatteras i offentligheten i Sverige kan man ju alltid lyssna på Bildts tal i Helsingfors. Och om man vill vara noggrann kan man med fördel jämföra det skrivna talet med det talade ordet. Speciellt i talets inledning.
För att återknyta till Sahlin och Ahlins brev: Jag tycker det hade varit lika uppfriskande som välgörande om det hade haft en annan utgångspunkt, nämligen att det händer saker. Det rör på sig inom Nato. Hur påverkar det Sverige? Hur påverkar det Sveriges samarbete med Nato och vad ligger i Sveriges intresse, utifrån de säkerhetspolitiska intressen vi har mejslat fram – ofta i stor politisk enighet – de senaste åren?
Vi behöver diskutera Nato mer, inte mindre. Kan Carl Bildt vänligen stanna i Sverige tillräckligt länge någon dag, för att hinna föra sina Nato-resonemang på hemmaplan? Det vore något för Mona Sahlin att välkomna. Ty annars formuleras den gemensamma svensk-finska relationen till Nato i Helsingfors, utom hörhåll för vare sig förespråkare eller motståndare till svenskt Natomedlemskap.
Om brevet kan man bl.a. läsa i Expressen och i SvD. Om man vill utbilda sig i frågan om nytt strategiskt koncept m.m. rekommenderas en rapport från FOI, som kan läsas här.
På tisdag släpps boken En hjälpande hand. En dokumentär seriebok om vapenexport av journalisten Fredrik Quistbergh och tecknarna Lars Krantz och Fabian Göransson. Den ska bli riktigt spännande att läsa. Som ni förstår kommer jag att vara på releasefesten på Morfar Ginko i Stockholm på tisdag. Kanske du också?
Världens blogg 
Senaste kommentarer