Susan George är i Stockholm i helgen. I dag arrangerade Arenagruppen och Dag Hammarskjöld Foundation ett samtal med henne med utgångspunkt i hennes senaste bok: ”Whose crisis? Whose future?”

George inledde med att totalsåga bokens titel, som hon hävdade att förlaget hade tvingat på henne: ”Jag avskyr frågetecken i titlar. Vi progressiva tänkare vet vad vi vill!”. Titeln på det franska originalet är annorlunda ”Leurs crises, nos solutions”, på svenska: deras kriser, våra lösningar. Tydlighet och torr humor gav intryck att vara karaktäristiskt för George, som snabbt charmade publiken.

Susan George omgiven av Håkan A. Bengtsson och Henning Melber. ( Mona S. i förgrunden)

Temat för seminariet, och för boken om jag förstår det rätt (jag har inte läst den), var de många kriser som kommit att prägla vår värld. Vilka som orsakar dem och vilka som drabbas. Om det råder enligt George ingen tvekan: Davos-klassen orsakar dem och fattiga kvinnor i utvecklingsländer drabbas värst av följderna.

Det handlar om förstås om den senaste finanskrisen, spekulation som fick katastrofala följder. Om matkrisen som en följd av den förra, då spekulationen flyttade över från finansiella hittepåprodukter till matvaror. Det handlar om den ekologiska kris som följer på vårt sätt att leva, som får ekonomiska och sociala konsekvenser. Och om ojämlikhetskrisen. Om hur kakan växer, men samtidigt också skillnaden mellan de som har och inte har. Alla dessa kriser hänger ihop.

Det är ett tema som ligger i tiden, men som samtidigt känns igen från (anti-)globaliseringsrörelsens glansdagar runt millenieskiftet. Det är inte nytt, men ändå intressant att utveckla vidare, in i nutiden.

”Ni som är under fyrtio har inte upplevt något annat än neoliberalismen, och tar den för given. Men den är inte självklar, det har sett annorlunda ut. Frankrike var fattigt efter kriget, men det fanns ändå socialt skydd för alla och transporterna var billiga. Nu har vi mer pengar än vi hade då, men vi monterar ändå ned välfärden.”, sade George.

Det blev några relevanta historiska jämförelser att dra lärdom av, men lite för mycket nostalgi och resonemang om att det var bättre förr, främst från frågeställarnas sida. Jag hade velat ha mer av framtidsvisioner och lösningar. Kanske hade samtalet kunnat ledas in på det, om vi haft mer tid.

Men vad gäller lösningar så är självklart behovet av att reglera finansmarknaderna en av Susan Georges huvudpoänger. Hon citerade flera gånger Adam Smith:

”All for ourselves, and nothing for other people, seems, in every age of the world, to have been the vile maxim of the masters of mankind. ”

Davos-klassen är vår tids mäktiga. Världen domineras enligt George av den finansiella ekonomin, sedan kommer den reella (produktiva) ekonomin, följt av samhället och sist ekologin. Men ordningen borde vara den omvända. Finanssektorn ska bara vara ett verktyg bland andra, inte dominera ekonomin.  ”Det är bara pengar – pengar – pengar, men det tar aldrig vägen via produktion”, sa George bland annat och konstaterade att ”I den finansiella ekonomin bygger allt på skulder nuförtiden”. Man handlar med skulder.

Efter den senaste finanskrisen såg det ut att vända. Till och med G8 och G20-länderna talade så sent som för två år sedan om behovet av att reglera banksystemen. Men något halvår senare var frågan som bortblåst igen. Så väl dessa länder som allmänheten har gått tillbaka till neo-liberalismen igen.

Varför?  Det är frågan som hänger sig kvar i mitt huvud.